Det har uppstått en konflikt inom den regionala näringspolitiken på ön. Några näringslivsorganisationer gillar inte att regionstyrelsen fattat beslut om regionala tillväxtmedel till en annan organisation. Tillväxt Gotland bildades som ett försök att utveckla samarbete mellan näringsliv och region. Det har senare ombildats så att Region Gotland inte längre är medlem för att inte ha en styrande roll. Men misstron lever tydligen kvar. Företagarna, Svenskt Näringsliv och LRF har protesterat mot att Tillväxt Gotland nu får medfinansiering till ett projekt för att stärka samverkan inom och mellan branscher och ett mer strategiskt tillväxtarbete på ön.
De tre organisationerna ifrågasätter Tillväxt Gotlands möjlighet att vara en fristående och självständig representant för sina medlemsorganisationer om de får stöd. Det rör sig inte om något allmänt verksamhetsbidrag utan ett projektstöd. Protesten klingar onekligen märkligt med tanke på att LRF för närvarande har två ansökningar om liknande projektstöd hos regionen.
Dessutom hotar organisationerna med att lämna det gotländska näringslivsrådet. Det känns närmast tjurigt. Det kan knappast gagna organisationernas medlemmar att ställa sig utanför den kanalen till information och påverkan.
Gotland står inför en av sina största investeringar någonsin i och med beslutet om den nya kryssningskajen. Vi har inte råd att avstå från att göra det bästa möjliga av den investeringen. Ingen klarar att möta hela den utmaningen själv och rätt hanterad är mångfalden en styrka. Det är inte det enda, men det just nu tydligaste, området för samverkan. Mellan näringslivets olika företag, branscher och organisationer. Det måste vara kontraproduktivt att inte vilja ha med regionen att göra i det sammanhanget. Särskilt som det är där fördelningen av de statliga utvecklingsmedlen ligger.
Hade det sett annorlunda ut om de statliga utvecklingsmedlen hade handlagts av länsstyrelsen? Så var det fram till 1997 då Gotlands kommun i en försöksverksamhet tog över det regionala utvecklingsansvaret. Det kom att slutligt permanentas i beslutet om att inrätta Region Gotland som bildades i januari 2011.
Konflikten handlar alltså inte alls om Region Gotlands egna pengar utan om svenska statens stöd till regionala tillväxtåtgärder, det som i statsbudgeten kallas 1:1-medel. Regelverket är nationellt men besluten fattas här med lokalkännedom. Så sker på flera håll men det är bara här fördelningen inte måste ske över flera kommuner. Kan det rentav vara så att det kritiserade näringslivsklimatet hänger samman med organisationen av den statliga näringslivspolitiken?
Det är helt orimligt att det gotländska näringslivet ska avstå från statlig finansiering för att besluten fattas av regionstyrelsen. I bästa fall kan den här historien landa i en klarläggande diskussion om de olika rollerna i arbetet för ett livskraftigt näringsliv på Gotland. Om parterna inte har den mognaden är det allvarligt för Gotlands framtid.