Förra söndagen presenterade regeringen sitt förslag på hur vinstuttagen ur den skattefinansierade välfärden ska begränsas. Vinsttaket för privata utförare kommer, enligt regeringens förslag, att bli sju procent på det operativa kapitalet.
Att i det närmaste obehindrat kunna ta ut vinst på skattefinansierad verksamhet är onormalt – det är nästan bara i Sverige det är möjligt. Och de undersökningar som gjorts på området visar att en majoritet stödjer en begränsning av vinstuttag ur välfärden. Att rätta till den anomali som lett till snedvridande effekter i välfärden och till omfattande läckage av skattemedel är god politik och en utmärkt stridsfråga när vi är på väg in i en valrörelse.
Den lyckas med konststycket att upprätta och förstärka en traditionell höger-vänsterkonflikt i svensk politik, med Alliansen och Sverigedemokraterna på ena sidan och de rödgröna partierna på den andra.
Så mycket för de som säger att den ekonomiska konflikten inte längre spelar någon roll i politiken.
Att tiden var ute för den ekonomiska dimensionen i den politiska konflikten har varit på god väg att etablera sig som någon typ av sanning. Att det i den nya tiden skulle vara en kulturell konflikt snarare än en ekonomisk som skulle dominera det politiska kraftfältet.
Men med en någorlunda historiematerialistisk hållning går det kanske att konstatera att detta också var ett utslag av hur resurser fördelas snarare än rent kulturella konflikter. Den nya fascismen i väst görs möjligt av ett ekonomiskt system som förhindrar mobilitet och ekonomiska möjligheter för arbetarklassen och medelklassen.
För oss verksamma i svensk politik borde läxan vara att vi måste bredda möjligheterna till utbildning och ekonomisk trygghet för arbetarklassen och medelklassen, och till detta hör att välfärdssystemet måste vara robust och välfinansierat. Då kan vi inte tillåta att privata aktörer gör övervinster på skattefinansierad verksamhet.
De som menar att en sådan politik tillhör den värsta sortens statssocialism borde väl rimligtvis förklara hur alla andra länder utom Sverige tycks ha anammat socialismen, eftersom att nästan inga andra länder tillåter obehindrade vinstuttag.
Och apropå krokodiltårar – nu har Nordea bestämt sig för att flytta huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors. Den officiella förklaringen är att flytten sker för att Finland är medlem i bankunionen och att detta ger mer gynnsamma villkor för storbanken.
Men Nordeas flytthot har mullrat alltjämt sedan regeringen presenterade sitt förslag på höjd resolutionsavgift – en sorts skatt som reserverar medel för att skydda ekonomin i händelse av bankkris.
Idel bankchefer och borgerliga opinionsbildare har ylat vilt om Nordeas flytthot och hur illvillig den socialdemokratiska regeringen är som straffbeskattar bankerna.
Det kan man tycka vad man vill om, men till saken hör att Nordea förra året gjorde en vinst på 40 miljarder, och åtskilliga gånger har räddats av svenska skattebetalare i kristider. Helt apropå.