Arbeta i tysthet eller bryta åsikter offentligt? Det tycks vara frågan för dagen.
Regeringen kom till den enda rimliga slutsatsen i fråga om avtalet med Saudiarabien om krigsmaterielexport. Stora delar av oppositionen, inklusive de partier som hade chansen att själva säga upp avtalet för fem år sedan utan att ta den, tycker att det var rätt beslut.
Moderaterna har valt den bekväma vägen att kritisera regeringen utan att uttala någon egen uppfattning alls i sakfrågan. ”Vi är ett exportberoende land. Hittills har vi kunnat kombinera det med att säga till på skarpen när länder inte levde upp till de mänskliga rättigheterna.” sa Anna Kinberg Batra till SVT i onsdags. Hur det skulle gått till att ”säga till på skarpen” utan att förtörna Saudiarabien får vi däremot inte veta.
Om vi just nu bortser från att Sveriges utrikesminister stått upp för principen om mänskliga rättigheter kan vi fundera över kritiken mot hanteringen. Regeringen har uppenbarligen haft flera utgångspunkter i frågan. Stefan Löfven fick sitt mandat efter en valrörelse där jobben var högprioriterade. Det är klart att alla ärenden som kan leda till negativa sysselsättningseffekter synas noggrant av en sådan regering.
Men kritiken har inte sin grund enbart i Miljöpartiet. Det är inte bara enstaka socialdemokrater och ledarsidor som drivit kravet att avtalet skulle sägas upp. Alla de så kallade sidoorganisationerna har varit aktiva och vid partikongressen 2013 ställde sig partiets högsta beslutande organ bakom att Sverige inte ska exportera vapen till diktaturer.
Det är svårt att se det som en nackdel att frågan behandlats och debatteras också offentligt. Tror någon på allvar att Saudiarabien hade varit mer positiva till Margot Wallströms uttalanden om beslutet om avtalet kommit några veckor eller månader tidigare?
Här på Gotland går debattens vågor nu höga om hur länsstyrelsen utfört sitt nationella uppdrag att lämna förslag till Natura 2000-områden. Region och länsstyrelse är på kollisionskurs och två riksintressen står mot varandra.
Det är synhåll mellan regionens och länsstyrelsens kontorslokaler. Nog borde åtminstone en del av den dialog som nu förs ha kunnat klaras av tidigare. Länsstyrelsens uppdrag kom våren 2014 så även med vissa förnyade instruktioner måste det ha funnits möjlighet att under tiden talas vid om tillvägagångssättet i en fråga som alla inser skulle bli glödhet.
Avvägningen mellan industrins behov, jobben på Gotland och bevarandet av unika naturmiljöer hade inte varit vare sig enkel eller konfliktfri ändå. Men chansen fanns att en större samsyn kunnat uppnås med mer öppenhet under processen.
Sveriges minsta riksdagsparti håller på att byta ledare och har fått stor medial uppmärksamhet tack vare det. Kandidater har trätt fram och försvunnit. Det har nominerats, debatterats och tyckts. Nu när processen verkar avslutad och bara själva valet av Ebba Busch Thor återstår kan vi konstatera att processen varit till nytta för partiet.
Det har kanske inte talats så mycket om kristdemokratisk politik men interna spänningar och olika riktningar har lyfts, alla har påmints om att partiet finns och flera företrädare har fått exponera sig i olika medier.