Sverige är ett av de länder där jämlikhet under perioder varit uttalat politiskt mål. Målsättningen och därtill knutna reformer har tjänat Sverige mycket väl. Regeringen Löfven visar tydligt en sådan reformagenda, inte minst i samband med den senaste budgeten. Det finns dock orosmoln. Ett av dem är bostadsmarknaden, där förstahandskontrakt eller för den delen att ens få en egen första bostad ter sig alltmer avlägset.
Bostadsbyggandet har förvisso tagit fart rejält de senaste åren, inte minst tack vare regeringen Löfvens investeringsstöd för hyresrätter, men ojämlikheten visar alltjämt upp sitt fula tryne på bostadsmarknaden.
En av bovarna i dramat är den orättvisa beskattningen; exempelvis betalar hen som bor i nybyggd hyresrätt 2 400 kronor mer i skatt per månad än hen som bor i nybyggt småhus. Det är orimligt. Varför ska hyresrätten vara tyngre beskattad?
Principen som i övrigt varit bärande för Socialdemokraternas politik – skatt efter bärkraft – hängde uppenbarligen inte med hit, och det beklagar jag. Förutom att det i vissa fall slår hårt i redan magra plånböcker, hämmar det tillkomsten av fler hyresrätter.
Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Sabo – tre branschorganisationer som annars inte alltid drar jämt – är rörande överens om att det krävs stora skatteingrepp för att uppnå utjämning. Makten över frågan vilar hos politiken, och där märks en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger i svensk politik.
Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har alla tre ambitioner (och i vissa fall kongressbeslut) på området, även om de inte har realiserats ännu, medan den samlade (?) borgerligheten och Sverigedemokraterna inte visar frågan något större intresse, utan lägger större vikt införande av marknadshyror – för övrigt ett ingrepp som ytterligare skulle öka segregationen på bostadsmarknaden.
På det här området – liksom på månget annat – krävs det att vi förmår hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Investeringsstödet till hyresrätter var mycket efterlängtat när det kom och vi kan se med blotta ögat att det byggs mer, runtom i hela landet, men det räcker inte.
När det nu glunkas om att potential faktiskt finns för en blocköverskridande skattereform, hoppas jag innerligt att också skattevillkoren för de olika upplåtelseformerna ses över.
För att avrunda på temat rättvisa, så finns den ibland också på bostadsmarknaden. Tidningen Hem och Hyra uppmärksammar i sitt senaste nummer att D. Carnegie (klingar det månne bekant för någon?) gett sig in på bostadsmarknaden i Stockholmsområdet, och inte i de områden vi kanske hade förväntat oss.
En väldigt nedgången tvåa i Södertälje hyrdes ut för 13900 kronor och en sliten trea i Tensta för 18500 kronor – båda exemplen rör tredjehandskontrakt. Begrepp som ockerhyra känns plötsligt otillräckliga.
Fallet i Södertälje avgjordes nyligen i hyresnämnden och där konstaterades att 13900 kronor var en klockren så kallad överhyra och att hyresgästen genom förlikning skulle få tillbaka 62 000 kronor. Värt att veta är att de ärenden om överhyra som kommer hela vägen till hyresnämnden nästan alltid slutar till hyresgästens fördel. Så, det är ingalunda nattsvart på bostadsmarknaden, men åtminstone grådaskigt.