I fredags strålade de ikapp med solen i den franska huvudstaden, Donald Trump och Emmanuel Macron. Det var nämligen inte bara Frankrikes nationaldag, utan på dagen hundra år sedan USA gick in i första världskriget.
Sedan nationalismen äntrade Vita Huset i januari har relationen mellan Europa och USA onekligen tagit en annan form. Sakta har det gått upp för de europeiska regeringscheferna att USA är på god väg att göra sig helt osynligt på den globala arenan – i alla fall den politiska sfären. Precis som efter första världskriget pekar det mesta på att USA är på god väg in i en ny era av isolationism. Vissa saker går igen.
I skuggan av den stora kolossens tillbakadragande har relationerna i Europa blivit betydligt mer intressanta att studera. Framtiden för EU kommer att hänga på hur Tysklands och Frankrikes relation utvecklar sig.
Med Storbritanniens plågsamma skilsmässa från unionen har samarbetet mellan Frankrike och Tyskland hittills blivit starkare. Emmanuel Macron och Angela Merkel, av världspressen skämtsamt dubbade till ”Mercron”, har under sina samtal diskuterat inriktningen på den ekonomiska politiken. Macron vill se ett fördjupat eurosamarbete, bland annat med en gemensam europeisk finansminister. Till detta har Angela Merkel tidigare varit skeptisk – men nu verkar det finnas en öppning. Och det är inte en helt dålig idé.
Återhämtningen i Europa efter finanskrisen har gått långsamt, och tyngs fortfarande ner av stora strukturella ekonomiska problem. Men här kommer troligtvis Macrons öppna portmonnä möta Angela Merkels stängda plånbok. Frankrikes iver för euroinvesteringar tas inte särskilt väl emot i den tyska miljön som är djupt präglad av åtstramningspolitiken.
Det är glädjande att det har gått upp för Europas två mäktigaste länder att någonting måste göras för att återställa förtroendet för att unionen kan fungera och faktiskt åstadkomma relevanta politiska förändringar. Hanteringen av finanskrisen och den ekonomiska kollapsen i Grekland skadade förtroendet. Misslyckandet med att gemensamt hantera flyktingsituationen 2015 raserade det.
I den kanske mest pressade situationen för EU sedan bildandet klarade man inte av leverera. Det är allvarligt. Framförallt är det en humanitär skamfläck för EU, som bildades i rasmassorna av efterkrigstiden, att inte kunna erbjuda trygghet och skydd för de som flyr undan krig.
”Mercrons” uppgift är större än att enas om tekniska förändringar av eurozonens funktioner. De måste göra gemensam sak i att rädda en union med ett stort demokratiskt underskott och ett allt för trögrörligt maskineri.
Om EU-projektet ska överleva Storbritanniens dramatiska utträde måste det stå högst upp på dagordningen – och vägen dit går genom en starkare europeisk ekonomi. I ett läge där USA bygger ekonomiska murar mot omvärlden måste samarbetet på den europeiska kontinenten fördjupas. Alternativet, att låta detta tillfälle glida ur händerna, vore katastrofalt. Men då måste åtstramningspolitiken lättas på. Europa behöver ordentliga investeringar för att få snurr på de ekonomiska hjulen.