Jag uppskattar det europeiska projektet, det gör jag verkligen. Tanken om att bygga ett gemensamt hus, med stadiga pelare och överenskomna friheter, är mycket god. Jag har dock full respekt för de - inte minst arbetare i bygg- och transportsektorn - som har upplevt att vinsterna med det gemensamma bygget inte kom dem till del.
Att de stadigt sett villkoren för sitt arbete urholkas och hur kollegor från nya medlemsländer utnyttjats till avsevärt lägre lön och med helt andra om ens några överenskommelser för till exempel säkerhet och vilotid. Lönedumpningen på den inre marknaden har varit ett faktum, i många år.
Det har varit allt annat än rimligt, men ordningen har försvarats ihärdigt, från flera håll. Dels av en del medlemsstater vars arbetslöshetssiffror hållits nere genom att arbetskraften inte har mycket val än att ta de jobb som står till buds - oavsett hur usla villkoren varit - dels koncerner som har allt att vinna på att löntagare från olika medlemsstater ställs mot varandra och nationella arbetsmarknaders regler sätts ur spel.
Ordningen ifråga har fått följder. Förutom den uppenbara: att människor utnyttjas, har den lett till agg arbetare emellan och ökad EU-skepsis på sina håll. Allt annat än förvånande, men djupt beklagligt. Framför allt agget; det borde så klart riktas mot de som tjänar på lönedumpningen. Men, det är dessvärre så mycket lättare att titta snett på den utländske kollegan som gör samma jobb som jag, men till en bråkdel av lönen.
För att stävja aggen löntagare emellan, minska EU-skepsisen, men framför allt se till att de så omhuldade friheterna blir till gagn och glädje också för de klassiska arbetaryrkena, och främja den sunda konkurrensen, är överenskommelsen i EU:s sysselsättningsutskott så viktig.
Efter sju förhandlingsrundor har man faktiskt äntligen kommit överens om att lika lön för lika arbete ska gälla på samma plats. Det kan ju låta självklart, men det har det alltså inte varit. Det har krävts enorma arbetsinsatser från bland andra Marita Ulvskog (S) för att efter många om och men ändra villkoren i utstationeringsdirektivet.
I klartext innebär det att vi kommit ännu närmare det som borde vara givet: att svenska kollektivavtal gäller på svensk arbetsmarknad, oavsett varifrån arbetstagaren kommer. Jag håller alla tummar och tår för att det här bär hela vägen, helst innan valet till Europaparlamentet nästa år.
Det EU vi lever i är föränderligt, med Storbritannien på väg att dra sig ur och auktoritära tendenser både Polen och Ungern. För att hålla ihop EU fortsättningsvis och göra det fortsatta medlemskapet attraktivt och begripligt - inte bara för de mest bemedlade alternativt pålästa - måste fler få konkreta upplevelser av att den inre marknaden med dess fyra friheter i någon omfattning tjänar också dem.
Jag vågar inte brista ut i alltför högljudd klang och jubel ännu, men tycker att det bådar gott för framtiden att en överenskommelse faktiskt kunde nås. Det är ett annorlunda EU som kommer att utkristallisera sig de närmaste åren. Förhoppningsvis ett bättre sådant.