Livet är inte enkelt. Det finns ingen manual som talar om hur vi bäst ska hantera tillvaron runt omkring oss. Ingen heltäckande regelbok har vi heller fått med oss även om det definitivt finns skrifter som har sådana anspråk. Dessutom förändras spelplanen hela tiden.
Människor som tigger på våra gator tillhör de nya inslagen. Med undantag för mycket enstaka personer var det ett okänt fenomen för bara ett par år sedan. Jag skrev min första ledare om saken i juni 2014. Då fanns inte många i Visby.
Sedan har vi vant oss vid att det sitter en människa vid snart sagt varje butiksdörr. De som brukar sitta vid den vanliga livsmedelsaffären blir snart bekanta ansikten. Det blev ett nytt skäl att ha kontanter och inte bara kort med sig på stan.
Då, i juni 2014 skrev jag: ”Det är ett misslyckande för EU och oss alla att människor ser det som sitt bästa val att sitta sig stela på en kartongbit på en svensk trottoar timme efter iskall timme.”
EU:s misslyckande har kanske inte blivit mindre men det börjar faktiskt hända saker. Pressen på de länder vars medborgare det är vi oftast ser bakom den där muggen på asfalten har ökat.
Svenska regeringen har slutit samarbetsavtal med Rumänien och arbetar på ett likadant med Bulgarien för att länderna ska hantera sina utsatta grupper på hemmaplan.
Det är inte rimligt att rumänska och bulgariska barn ska växa upp med frånvarande föräldrar som försörjer barnen genom att sitta på gatorna i Sverige.
Åsa Regnér (S) som har samordningsansvaret för utsatta EU-medborgare i regeringen skrev i går på DN debatt om det här tillsammans med den nationelle samordnaren Martin Valfridsson. De menar att pengarna vi är beredda att ge gör bäst och varaktig nytta hos organisationer som arbetar för utsatta människor i deras hemländer.
Det kan vara sant, Bulgarien och Rumänien är inga krigshärdar med sönderslagen struktur. Lika sant är att de som redan finns här behöver vårt stöd precis just nu. Troligen vill de se att det händer något på hemmaplan in-nan de vågar lita på att det är ett bättre sätt. Den dagen kommer de inte att komma hit längre. Fram tills dess gör våra pengar alldeles säkert nytta i de där pappmuggarna vid affären.
Det finns ingen anledning att skapa motsättningar i den här frågan. Förmågan till medkänsla är en egenskap att vara rädd om.
Kanske blir vår vilja att hjälpa till större om vi ser nöden framför oss. Men om det är priset för vår givmildhet ska vi inte glömma vem som betalar det.