Jimmie Åkessons medverkan i Fredrik Skavlans fredagsprogram i SVT för två veckor sedan har förorsakat en mediedebatt som inte är över än. Många som var kritiska före programmet blev positivt överraskade av att samtalet inte stannade vid ett fredagsmysigt småprat med några allvarliga ord av tycka-synd-om-karaktär runt den utbrända partiledaren. Andra tyckare har framfört att det var en alltför mild behandling av Jimmie Åkesson som fick visa upp sig för stor publik på bästa sändningstid. Stark kritik framförallt i sociala medier har kommit från medlemmar och sympatisörer för att SD-ledaren inte behandlades på samma sätt som andra partiledare. Skavlan har anklagats för att ha varit oförskämd och ursäkter har krävts.
Det är i någon mån sant att samtalen blir annorlunda när det handlar om ett parti som skiljer sig så kraftigt från de övriga riksdagspartierna. Den saken har blivit mycket tydlig under de senaste dagarna när SD:s konflikt med sitt eget ungdomsförbund har blivit offentlig.
Ett parti som startat uteslutningsärenden mot mer än tjugo medlemmar och däribland ledningen i sitt ungdomsförbund för att de har gjort uttalanden eller haft kontakter som har visat odemokratiska och/eller rasistiska åsikter är inte ett vanligt parti.
Inte heller är det vanligt med proteststormar när en partiledare utsätts för upprepade kritiska frågor. De politiker, framförallt moderater, som gjorde rasistiska uttalanden i de omtalade valstugereportagen inför valet 2002 behandlades med rätta hårt i medierna utan att just någon ryckte ut till försvar.
År 2012 proklamerade Jimmie Åkesson den så kallade nolltoleransen inom SD. I ett brev till medlemmarna skrev han bland annat att i partiet ”finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.” Sedan dess har nyheterna om uteslutningar duggat ner lite då och då. Samtidigt har ett antal som ledningen nu kallar rasister tagit sig fram inom partiet, bland annat som ledare för ungdomsförbundet.
Andra partier har också ideologiska strider. Det unika med SD är att partiet drar till sig så många personer som partiledningen sedan anklagar för rasism. Det är hårda ord som utväxlas. Partisekreteraren Richard Jomshof säger att det finns bevis för samröre med rasistiska organisationer medan SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand talar om utrensningar av oliktänkande och stalinistiska metoder.
Toppstyrningen inom SD har nog aldrig varit så här tydlig; det är klicken runt Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof som styr. Den som inte passar in råkar bra mycket värre ut än vad partiledaren gjorde hos Skavlan.
Helst skulle säkert den sverigedemokratiska partiledningen vilja ha det som på Gotland. Här har partiet tagit toppstyrningen till nya höjder genom att ha samma person som vice ordförande och sekreterare i partiet och som ordförande för SDU.
Sådan centralstyrning skulle nog inget annat politiskt ungdomsförbund acceptera.