Återigen är pensionsåldern en av de hetaste frågorna i debatten. De som menar att pensionsåldern bör höjas och hänvisar till de problem som finns med dagens pensionsålder får emellanåt utstå en hel del kritik. Ofta utan konkreta motargument, vilket inte främjar debatten.
Utmaningarna är verkliga. Det tredelade system vi har i dag är till största delen baserat på att vi själva tjänar in vår pension under vårt yrkesverksamma liv. Både den statliga delen och de avtalspensioner som är vanligast bygger på intjänandeprincipen. Den tredje delen är det egna pensionssparandet som vi naturligtvis själva styr utifrån de möjligheter vi har att lägga undan pengar.
Det finns två stora problem med dagens pensionsålder. Dels innebär intjänandeprincipen att vi vid pensionsdagen har en summa pengar att fördela över den tid vi har kvar att leva. I och med den ökande medellivslängden blir summan vi kan ta ut varje år mindre då den ska fördelas på fler år. Något som blir extra kännbart för de som haft de lägsta inkomsterna under sitt yrkesverksamma liv. En höjning av pensionsåldern innebär färre år att fördela den intjänade pensionen på, och därmed högre pensionsutbetalning per månad.
Det andra problemet med dagens pensionsålder är att vi framöver kommer att vara för få i arbetsför ålder. I alla fall utifrån de beräkningar vi kan göra i dag. Alla arbetsuppgifter som egentligen behöver göras kommer inte att kunna utföras. Om pensionsåldern höjs får vi fler arbetade timmar, vilket delvis löser problemet.
Det finns naturligtvis andra sätt att komma åt de problem jag nämnt. Exempelvis kan man öka inbetalningarna till pensionssystemet, höja garantipensionerna eller på annat sätt förstärka pensionerna. Men för att lyckas med det fullt ut måste det tillföras en hel del medel till pensionssystemet. Men med nuvarande majoritet i riksdagen finns det inget intresse för varken höjda skatter eller någon höjning av de sociala avgifterna (arbetsgivaravgifterna). Så den lösningen lär inte bli verklighet.
Om vi tar emot fler flyktingar och invandrare i arbetsför ålder kan vi till viss del komma tillrätta med den kommande arbetskraftsbristen. Men inte heller den vägen känns möjlig när vi lyssnar av debatten i riksdagen. Vissa partier vill till och med minska den redan låga invandringen ytterligare. Det som återstår att göra för att minska risken för en ekonomisk kris på grund av att arbetsuppgifter förblir ogjorda är att rationalisera. Teknikutvecklingen kommer troligen att göra sitt. Redan nu finns tekniken som kan ta över många arbeten och förarlösa fordon är nog inte alltför långt borta. Även välfärdsyrken kan rationaliseras med ny teknik. Exempelvis kameraövervakning inom vården, vilket redan testas i den gotländska hemtjänsten.
Men den stora utmaningen som måste lösas för att inte en höjd pensionsålder ska göra pensionen till en ännu större klass- och könsfråga handlar om de som slits ut i förtid och tvingas avsluta sitt yrkesliv i förtid. Till största delen kvinnor i låglöneyrken vilka redan i dag riskerar att få en katastrofalt låg pension. Hittar man ingen lösning för att skydda dem är en höjning av pensionsåldern en tillbakagång för jämställdheten och en väg till ökade klassklyftor.