Plötsligt minns man allt om EU. Det behövdes bara att debatten inför Europaparlamentsvalet kom igång.
I nästan tre decennier har vi diskuterat EU-frågor, så vi borde vara vana nu. Unionen har flera dimensioner. Problemet med den är att den inte har en exakt definition av vad den är, och ska vara. För EU har växt fram bit för bit, med olika ingredienser i form av regler, lagar och medlemsländer.
Det finns bland annat ekonomiska regler, om frihet för varor, tjänster och kapital. Flera EU-länder är med i EU:s valutaunion. Och det finns ett system för beslutsfattande. Det parlament som det är val till är en del av det. Men även ministerråd och kommission.
EU, med medlemsländer, är dock inte en union i den bemärkelse federala länder med delstater är. Vi kan jämföra med USA. EU är en union med självständiga länder som har en hel del gemensamt. Men inte i så stor utsträckning att de är delstater i en statsbildning, som i fallet med USA.
EU har inte ett gemensamt språk. Även om det finns länder, och unioner som är federationer, som kan ha fler officiella språk än ett.
EU har nu nått en sådan omfattning i gemensamma ekonomiska, politiska och juridiska områden som det går att få acceptans för i dess medlemsländer. Vissa länder vill inte gå längre.
I några av de länderna är det problem på vissa områden, exempelvis med att upprätthålla den grad av pressfrihet som behövs för en demokrati med fri nyhetsrapportering och åsiktsbildning.
I EU, och dess medlemsländer, finns politiska krafter, kanaliserade i partier, som har olika syn på hur EU ska utvecklas. En del tycker att unionen och dess innehåll är bra som det är nu.
Andra har ett funktionellt synsätt och vill gå längre på områden som de anser viktiga. Det kan gälla miljö, sociala frågor eller sådant som militära eller polisiära.
Det blir i så fall fråga om att bygga vidare bit för bit utan övergripande plan för EU. Vi hamnar då i en pedagogisk uppgift som rör unionens utformning.
Om unionen ska ha mer makt måste makten tas från nationalstaterna, medlemmarna. Det gäller oavsett om unionen ska ha mer makt att bestämma mer om något eller några av miljö, sociala frågor, polis och militär eller alla och än fler områden.
Ska unionen ha mer makt kan den behöva mer pengar. Det kan ske på två sätt. De är genom högre medlemsavgift eller beskattningsrätt på vissa områden och inkomster.
Bland partierna är Liberalerna det som vill att EU får mer makt på sin nivå, den som är över nationalstaterna tillika medlemsländerna. Exempelvis miljöpartier vill ge EU mer makt främst på miljölagstiftningens område.
Partier till vänster kan tänkas vilja ge EU mer makt i sociala frågor och rörande arbetsmarknadsfrågor. Borgerliga partier kan tänkas vilja ge EU mer makt på polisiära och militära områden.
Nationalistiska partier och vissa högerpartier kan tänkas vilja minska EU:s makt och ha unionen främst som ett område för frihandel och ett fåtal andra saker.
Valet till EU:s parlament gäller att ta ställning till hur partierna vill ha det gällande EU:s makt och omfattning: mer, oförändrat eller mindre.
Och valet gäller sakfrågor och hur det ska vara gällande dem. Åtgärder för de frågorna går att placera på vänsterhögerskalan, som i svensk politik.