Attacken mot Jimmie Åkessons hem i Sölvesborg beskrivs nu av många som ett ”pojkstreck” och ungdomligt oförstånd. Visst, att testa gränser är en av ungdomens rättigheter, men i vilken utsträckning.
Jag har själv varit ung och begått så kallade pojkstreck. Spelat hartsfiol, pallat äpplen, pangat rutor, luftat cyklar med mera. Ibland kom vi undan ibland inte. Ofta var det grupptryck om vem som var feg eller modig som drog iväg med oss i våra handlingar.
Men det var före mordet på Olof Palme och långt före mordet på Anna Lindh. Det var före det publika Internet, före mail, Facebook, Instagram och alla andra verktyg för spridandet av hat och hot. Det var helt enkelt en helt annan tid.
I dag när politiker mer eller mindre dagligen utsätts för hat och hot blir så kallade pojkstreck, hur oskyldiga de än kan vara, hot mot demokratin, när de drabbar demokratins bärare. För det är de drabbades upplevelse som sätter gränsen.
Hur ska man kunna veta om det är frågan om ett planerat attentat, eller bus från ungdomar? Om man ser personer vid sin bostad mitt i natten hur ska man kunna veta att det rör sig om äppelpallande trettonåringar eller fullfjädrade mördare?
Hur stor skillnad är det i upplevelsen att se någon kasta ägg mot ens hus jämfört med att de kastas brandbomber. Innan ägget eller brandbomben träffar sitt mål är den skillnaden nog inte så stor. Vi kan nog vara glada för att vi har de restriktiva vapenlagar som vi har. Hur många pojkstreck hade annars slutat i tragedier?
Jag blir också upprörd när just pojkars tilltag avdramatisera. Vi har sett det när det gäller bus, men också när det gäller sexuella övergrepp. ”Pojkar är pojkar”, brukar det heta. Den manliga norm som finns i vårat patriarkala samhälle måste synliggöras, för att kunna bekämpas. Pojkstreck ska aldrig avdramatiseras, de ska alltid behandlas som de övergrepp de är oavsett om de begås mot saker eller personer.
Här har vi vuxna ett stort ansvar. Vi måste kunna samtala med våra barn och ungdomar om hur deras tilltag upplevs och vilka följder de får. Enligt uppgifter från Sölvesborg var det inte första gången som äggkastning förekommer på Åkessons gata.
Varför har man inte tagit tag i detta? Varför har inte skolorna samlat eleverna och samtalat om hur personer kan uppleva och drabbas av deras tilltag. När jag och några kompisar hade låst cyklar och kastat bort nycklarna, i ett bostadsområde och blev sedda under vårat ”pojkstreck”, fick vi möta våra ”offer”.
Jag skämdes, och blev inte bättre till mods när jag fick höra vad som drabbat en av cykelägarna som hade sin cykel som transportmedel till och från jobbet. Jag gjorde aldrig om det. Jag tror till och med att händelsen fick mig att tänka efter, före andra pojkstreck vilka då inte begicks.
Skolor som varit utsatta för skadegörelse, har haft informationer som beskrivit hur mycket skadorna kostat och vad som därmed inte har kunnat köpas in. Liknande pedagogiska samtal bör alla föräldrar och skolor ha med sina barn och ungdomar, för att förebygga ”pojkstreck”.