Kommer ni ihåg skolan, den ledande frågan i valrörelsen? Lärarbrist idag och framöver. Sjunkande kunskapsresultat. Den senaste veckan har ytterligare rapporter spätt på oron för vart vårt en gång så framgångsrika skolsystem är på väg. Det är vad våra politiska företrädare borde diskutera idag. Välfärd och jobb är andra politikområden som borde ligga högst upp på riksdagens bord. Arbetet hade kunnat börja nu, med regering och budget på plats. I stället har vi en regeringskris och går mot en valrörelse.
Sverigedemokraterna fick knappt tretton procent i valet. Av dessa ville 68 procent, enligt en undersökning av Novus, att SD skulle fälla regeringen. Det innebär att en liten del, en bra bit mindre än tio procent, av svenska folket nu fått styra landet in i en situation där det politiska arbetet förlamas för flera månader framåt . Eftersom resultatet inte har gett SD någon som helst framgång i sin hjärtefråga, migrationen, var det fråga om ren taktik. Det vill säga det som SD tidigare brukat anklaga de övriga partierna för.
Reaktionen från en del alliansföreträdare under processen har saknat all proportion. När Stefan Löfven på talmannens uppdrag bildade regering och blev godkänd av en riksdag som kunnat rösta ner honom kallade EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) det för att han ”försökt kidnappa makten” (SvD 2 december).
Flera moderata debattörer har en tid skrivit och talat om att det nu är dags att börja diskutera invandringen. Sanna Rayman på SvD var en av dem som i går i Sveriges Radio framförde den åsikten. Hon nämnde bland annat försörjningskrav och tillfälliga uppehållstillstånd. Skulle det ske har SD lyckats med sitt spel: att få inflytande över svensk migrationspolitik. Just den fråga där de övriga partierna är, eller åtminstone säger sig vara, överens om en helt annan inriktning.
Oavsett vilken regering vi skulle haft under den kommande mandatperioden skulle Sverigedemokraterna ständigt försökt flytta fram sina positioner. En alliansregering hade mött samma agerande som den nuvarande regeringen. Partiet har markerat sin makt och skulle i fortsättningen inte nöjt sig med mindre. Det finns tyvärr inget som talar för att tiden i rampljuset hade varit över för SD så länge inte de partier som representerar en human migrationspolitik tagit sitt gemensamma ansvar.
Frågan som under hela den långa riksdagsdebatten i går inte besvarades är hur Alliansen nu menade att landet skulle styras. Finansminister Magdalena Andersson upprepade den till alla borgerliga partier i tur och ordning. Det kom inget svar. Det är statsministerns sak att få igenom budgeten har det hela tiden hetat. Går den inte igenom är det fortfarande statsministerns ansvar. Det har varit de borgerliga partiernas enda budskap i den här allvarliga situationen.
Statsministern och regeringen har tagit det ansvaret och kommer att utlysa extra val. Det är bra. Ett val i vår kan ändra den politiska kartan. På vilket sätt vet vi inte. Det vi vet är att svensk politik måste börja handla om sakpolitik igen. Om rättvisa, välfärd och jobb. Och där är regeringens utgångspunkt stark.
Skolans problem har inte blivit mindre medan SD med sitt spel avslöjat sig som taktikstyrt enfrågeparti och Alliansen envist tigit. Nu kan vi äntligen börja diskutera den igen.