Hur många jobb skapar ett skatteavdrag? Vad ska en lärare tjäna? Vilka av världens länder är diktaturer? Vad kostar en liter mjölk? Vilket år blir Sverige fossilfritt?
Frågorna haglar över partiledarna i TV-debatterna. Jag undrar ibland hur lång tid de lägger på att läsa in och träna sig på alla siffror och fakta de måste hålla i huvudet. Och jag tänker i mitt stilla sinne att en del av den tiden borde kunna användas bättre.
Ibland liknar politiken någon sorts avancerat Trivial Persuit eller Vem vet mest? där det gäller att så snabbt som möjligt ge exakta svar på komplicerade frågor. Frågor som ofta inte låter sig besvaras med ett ord eller en siffra men där varje försök till längre resonemang eller villkor bryskt avbryts av nitiska programledare.
Söndagens Agenda var inget undantag, även där ven frågorna genom luften. Det blir lätt lite Mästarnas mästare över det hela: Nu ska vi se vem som är mest uthållig, klarar flest provokationer eller kan ducka bäst. Debattmusklerna flexas i förhandsintervjuer och smidigheten tänjs i sminkrum och korridorer.
Efteråt kommer bedömningarna på Twitter, Facebook och i tidningarnas webbupplagor. Den som sagt något dumt får räkna med att få grodan upprepad på Youtube i evinnerlighet. Ingen pardon visas den som tappat ansiktet, kommit av sig eller gjort en fånig gest. Och i morgondagens tidningar blir det betyg.
Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om partiledarna. En del av dem gillar säkert skarpt adrenalinkicken det medför att stå i det varma strålkastarskenet.
Helt obekväm i den rollen kan nog ingen vara som aspirerar på ett partiledaruppdrag. Den som kommit till en topposition i ett parti har som regel tränats under en lång väg dit. De flesta har nog i alla fall en aning om vad de ger sig in på.
Lokalpolitikern blir sällan så exponerad i rörlig bild men kan för all del ha det tufft medialt ändå. Det har vi nyligen sett exempel på här. Toleransen är ändå en helt annan och det är sällan ens heltidspolitikerna i regionen utsätts för läxförhör och skjutjärnsjournalistik. Även om en och annan journalist kanske drömmer om det tror jag vi får bättre företrädare om politiken inte ses som ett uppdrag för självplågare.
Enligt en undersökning av fullmäktigeledamöter som Sveriges kommuner och landsting, SKL, nyligen presenterat säger de allra flesta glädjande nog att deras politiska engagemang bemötts positivt, inte bara av närstående utan också av arbetskamrater, grannar och andra kommuninvånare. ”Inte heller medias bemötande upplevdes generellt sett som något negativt” saxar jag ur rapporten som heter Att ta plats i politiken och finns att ta del av på SKL:s hemsida.
Men jag känner en viss olust vid tanken på våra främsta politiker på riksplanet som strömlinjeformade och hårdtränade medieproffs som vet alla svar och har alla siffror i huvudet.
Jag kan inte låta bli att känna en viss längtan efter politiker som kostar på sig att vara osäkra ibland, som klarar att säga att de inte vet och kanske rentav fnittra lite i direktsändning. Det rekommenderar inte någon medierådgivare men för min del skulle det kunna väga tungt i vågskålen vid nästa val.