Nu droppar de in, de olika partiernas listor på vilka de utsett som sina företrädare i de olika nämnderna inom Region Gotland. Valen sker formellt på fullmäktige nästa måndag men redan när namnen offentliggörs vet vi att Lisa Blochman (C) blir invald i barn- och utbildningsnämnden och Isabel Enström (MP) ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden under de kommande fyra åren. Och likadant ser det ut över hela landet. Kommuner, landsting och regioner utser sina företrädare alltefter utfallet i höstens val.
Det är lätt för den som följer rikspolitiken att få uppfattningen att politiker bara bråkar och inte kan komma överens. Men det är just vad de gör, hela tiden. I kommun efter kommun hör vi nu hur lokala politiker ingår nya samarbeten för att undvika krisen i riksdagen. Det verkar inte troligt att det skulle bli aktuellt med extra val i någon kommun även om den möjligheten finns sedan 2011. Och blockgränsen överträds gång på gång. Politikerna tar ansvar - detta nästan utnötta ord - och samlas runt förhandlingsborden i större eller mindre konstellationer för att se till att ett styre skapas utan krav på stopp för kommunal flyktingmottagning och lokala förbud mot tiggeri.
Det har förekommit ganska ofta den senaste tiden att kommentatorer betonat skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar. Fackliga förhandlingar syftar till att komma överens, politiska om att slå ut varandra har det hävdats. Den analysen är grovt förenklad. Politik handlar inte alls alltid och bara om att vinna eller förlora. Valdagarna är sällsynta. Se på pensionerna eller försvaret, eller varför inte migrationen, där har det gjorts överenskommelser där många partier jämkat och blivit överens. I regionen händer det kontinuerligt. Att få igenom en del av sina idéer kan vara bättre än att ta strid, förlora och inte få med något. Även politiskt förhandlande syftar till samförstånd, det händer exempelvis oftast när det gäller rikets eller kommunens styrelsesätt. Framförallt i allvarliga kriser är det, eller borde åtminstone vara, målet.
Detta hindrar inte att det finns klara skillnader mellan partierna och mellan höger och vänster. En grundläggande skiljelinje går i synen på om var och en bäst reder sig själv eller om det är tillsammans vi når det bästa samhället för alla. Den nyliberala individualismen står mot insikten att solidariteten är den bästa fördelningsgrunden och det enda stödet i de stunder när individen är svag. Det ska vi aldrig någonsin hymla om. Det är i grunden vad vi röstar om i valen.
Men i praktisk politik i demokratier har därutöver samarbetet en plats. Det utövas regelbundet i kommunerna, lika väl som i riksdagens utskott. Det ändras förhoppningsvis inte av att Annie Lööf i söndagens Agenda avfärdar alla förhandlingsinviter som efterhandskonstruktioner och PR-trick sedan vi alla hört henne säga nej till dem inför TV-kamerorna. Inte heller att hon viftar bort partikamraters kontakter i sakfrågor med att de inte är på partiledarnivå. Som Mona Sahlin brukade säga: Laget är större än jaget.