Det går väl med säkerhet att säga att det har blåst pessimistiska politiska vindar i Sverige och i världen den senaste tiden. Det handlar inte bara om känslan av att mycket går i fel riktning – krigshot och klimatförändringar ökar, exempelvis – utan att pessimismen slagit rot i de politiska samhällsanalyserna. Förödande. En pessimistisk världssyn lämnar få handlingsalternativ för att påverka samhället. Är det en slump att destruktiva despoter som Erdogan, Trump och Putin ser militärmakt och fysiskt våld som sitt mest effektiva verktyg för att få sin vilja igenom? Knappast. Betraktar man sina medmänniskor som fiender och loppet som redan förlorat kommer man att retirera till den mest primitiva politiken: våldet.
För att ett annat samhälle överhuvudtaget ska vara möjligt, ens på ett idéstadium, kräver det att vi håller fast vid optimismen som politisk kraft. Höger som vänster. Liberaler och sossar och queerfeminister och anarkokapitalister. Sedan kan vi bryta våra samhällsidéer mot varandra och debattera till döddagar. Men förlorar vi tron på att något annat är möjligt är det ju ingen mening.
Det finns de krafter som mer än gärna profiterar på pessimismen och hopplösheten, som lever på vår fruktans näring. De kommer inte att försvinna. De är, och har alltid varit, en del av alla organiserade samhällen. Vår uppgift är att ge dem så trångt om utrymme att växa på att det håller sig på sin torra, idéfattiga kant.
Så låt oss tala om en optimistisk vision för vårt gemensamma samhällsprojekt.
På senare tid har det gemensamma allt mer kommit att förknippas med nattväktarstatens uppgifter: säkerhet, polis, ordning, försvar. Det är naturligtvis samhällsfunktioner som vi inte klarar oss utan. Men vem ska tala om allt det andra som det gemensamma också måste göra för att vi ska kunna leva i ett drägligt samhälle? Utbildning, socialförsäkringar, sjukvård, bistånd. Staten kan inte bara vara hård. Statens mjuka delar är också värda att försvara.
”Trygghet i en ny tid” är socialdemokratins paroll inför valet. Min ödmjuka förhoppning är att det trygghetsbegreppet ska omfatta mer än lag och ordning. Trygghet för den ensamstående mamman, för den som precis förlorat jobbat när fabriken lagt ner, för den som precis flytt till Sverige och söker skydd. Trygghet, inte bara som avsaknad av våld och rädsla, utan som närvaron av solidaritet, värme och omtanke. Vi behöver få bukt med gängkriminaliteten och radikaliseringen. Men vi behöver också strypa källorna till den samhällsoro som är kriminalitetens bästa rekryteringsbas, och det gör vi genom att möjliggöra vägar ur fattigdom och hopplöshet. Eller det klasslösa samhället, om man så vill.
Det här är min sista ledare i Gotlands Folkblad för sommaren. Det har varit ett nöje och en ära att få skriva för Gotlands bästa tidning. Tack för alla tillrop, både glada och mindre glada, och tack för att ni är så många som är aktiva i samhällsdebatten. Initierade, nyfikna, och välgrundade diskussioner är demokratins livsluft.
Tills vi ses igen!