I går beslutade riksdagen att barn som växer upp i hem för vård eller boende, så kallade HVB-hem ska garanteras undervisning som är likvärdig i hela landet. I sak handlar det om en ändring i skollagen som ger barnen rätt till skolundervisning i den kommun där de vistas. Det kan tyckas vara en självklarhet, vi har ju skolplikt för alla ungar sedan länge. Redan långt före den nuvarande sociallagstiftningen stod det i barnavårdslagen att barn som omhändertagits för samhällsvård skulle få inte bara ”god vård och fostran” utan också lämplig utbildning. Att det inte riktigt uppfylls i verkligheten är naturligtvis en allvarlig brist i vårt samhälle. Barn som har det så att de av en eller annan anledning inte kan bo hos sina föräldrar är redan utsatta och behöver ännu mer än andra bra förutsättningar i skolan. Att de ibland har en trasslig skolhistoria i bagaget gör inte det behovet mindre.
Sakfrågan är för övrigt besläktad med Skolfam, en arbetsmodell som drygt 20 svenska kommuner använder för att ungdomar som vistas i familjehem, alltså ett annat hem än det egna men ingen institution, ska få bättre stöd och därmed nå bättre resultat i skolan. Region Gotland anslöt sig till Skolfam vid det senaste årsskiftet.
Det här är ingen partiskiljande fråga. Ett par motioner som behandlades samtidigt pekade på behoven men motionärerna ville ungefär detsamma som regeringen.
Och regeringen, det var i det här fallet två olika laguppsättningar. Fredrik Reinfeldts borgerliga ministär tillsatte en utredning och tog emot det förslag den resulterade i. De allra sista dagarna före valet i höstas skickades förslaget till Lagrådet, en samling erfarna jurister, för granskning. Sedan bytte Sverige som bekant regering och lagförslaget som lämnades till riksdagen strax före jul var undertecknat av Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP).
Vid behandlingen i utbildningsutskottet skrev Sverigedemokraterna en reservation, svår att förstå eftersom den innehöll i stort sett samma sak som regeringsförslaget. Det insåg slutligen också SD:s representant och förklarade i talarstolen att hon var nöjd och inte tänkte begära någon omröstning.
Nu träder lagändringen i kraft vid halvårsskiftet och får förhoppningsvis positiv effekt för de barn och unga som berörs.
Så här ser politik ofta ut. Ett samhällsproblem uppmärksammas, frågan utreds och ett förslag läggs fram, diskuteras och resulterar till sist i att ett beslut fattas. Ofta har en remissrunda till berörda myndigheter och organisationer, kanske kommuner och landsting, ingått i processen.
I går skrev Eva Bofride på sidan till höger om det tröttsamma käbblet i politiken. Och så är det ju ibland. Vi i medierna lägger gärna tonvikten där. Beslutet om utbildning för elever i samhällsvård kommer vi inte att få läsa några stora rubriker om.
Men den politiska vardagen innehåller väldigt mycket av sådana ärenden.