Denna vecka äger Pride i Stockholm rum. Nu finns också Pride och pridetåg runt om i landet och inte bara i residensstäder utan även i mindre kommuner.
De lokala pridearrangemangen hålls vid olika tillfällen under sommarhalvåret. De uppmärksammas lokalt. Men Pride i Stockholm brukar få genomslag nationellt.
I år är det också några jämna årsdagar. Den ena är att det är 50 år sedan Stonewall i New York 1969, då det demonstrerades för rättigheter för homosexuella.
Den andra är 40 år sedan homosexualitet klassades som sjukdom av myndigheter i Sverige och avskaffades.
Fördomar mot homosexuella har tyvärr funnits länge och utbrett.
En bit in på 1980-talet bredde sjukdomen HIV/AIDS ut sig, främst bland homosexuella män. Det försvårade kampen mot fördomar mot homosexuella. Framsteg i arbetet mot fördomar gjordes trots det.
I början av 1990-talet drevs en lag om registrerat partnerskap igenom, som trädde i kraft 1995. En ökad öppenhet om att vara homosexuell förekom bland allt fler, i Sverige och i västvärlden.
Homosexuella beskrivs som en sexuell minoritet. Det stämmer statistiskt. Men runt 2000 debatterades det vad som är norm och inte när det gäller en persons sexuella läggning.
Det talades i samband med det om mer än homosexualitet, som bisexualitet, transsexualitet och queer. Det sammanfattas i "hbtq".
Kampen för att få älska vem man vill, utan att drabbas av fördomar, har förts en lång tid och rönt framgångar, i Sverige och andra länder och då främst de i västvärlden eller demokratierna. Detta även om det fortfarande finns fördomar i dessa länder.
Och värre är det i länder som främst inte är demokratier, varken formellt eller reellt, trots att de beskriver sig så. Homosexuella (bi-, trans-, queer) trakasseras, diskrimineras, förföljs, fängslas, torteras och dödas.
Det är tragiskt, hemskt och motbjudande att det är på det sättet. Även om brist på hänsyn för mänskliga rättigheter finns allmänt i dessa länder brukar homosexuella drabbas hårt.
På pridearrangemang och i prideparader i Stockholm, och runt om i Sverige, manifesteras allas rätt till lika värde och att bli accepterad att få älska den man vill och få ha den sexuella läggning man har, vilken den än är. Det är bra.
I prideparader deltar många människor, av olika slag i olika avseenden.
Också flera statliga myndigheter och de som arbetar vid dem, homosexuella eller inte, deltar i pridetåg. Det är nu en bred uppslutning i de tågen.
Det är bra att pridedeltagandet är stort och brett i sin sammansättning, även om det inte är en exakt avspegling av svenska befolkningen.
När högernationalistiska krafter vunnit framsteg eller länder utvecklats i den riktningen, demokratier och andra, har motstånd mot och förtryck av homosexuella ökat.
I vissa demokratiska länder har det dock trots en högerpolitisk och nationalistisk utveckling skett en liberaliserad, avdramatiserad, inställning till homosexualitet (bi-, trans-, queer).
Alla som vill manifestera för allas rätt till sin sexualitet och att få älska den man vill kan gå med i ett pridetåg, och många gör det. Men inte i ett beklagligt stort antal länder i världen.