För exakt en vecka sedan skrev regionrådet Meit Fohlin (S) hur hon som ombud till Socialdemokraternas kongress då skulle gå in i kongressbubblan.
För kongressombuden är det verkligen en bubbla de går in i. Debatter och beslut som ska tas från morgon till sen kväll eller som oftast tidig natt. Men även för mig som var där och bevakade kongressen live, blev det som att gå in i en bubbla. Jag har genom åren varit på en hel del kongresser, men det här blev min första kongress med Socialdemokraterna.
Formerna skiljer sig inte så mycket och vissa frågor är de samma, men det känns lite större när man ser statsråd mingla bland alla som deltar. För mig som gjorde min första kongress som politisk chefredaktör blev mötet med de mer välkända kollegorna märklig. Att sitta i samma presscenter som Aftonbladets Lena Mellin, Ulf Christoffersson TV4, Mats Knutsson och K G Bergström SVT kändes nästan overkligt.
Arbetet förändras också jämfört med den vardagliga lunken på redaktionen. Jag är glad att jag tog med en av mina företrädare, Håkan Ericsson, som medhjälpare, fotograf och mentor.
För det är mycket som händer och ska bevakas. Inte bara debatter och beslut i kongresshallen, utan även politiska utspel från ministrar och partiledning som vi reportrar får möjlighet att ta del av live. Dessutom vill vi självklart följa och bevaka den gotländska delegationen så väl som möjligt.
Men kongresser innebär också en hel del möten. Många gamla bekanta från mina år inom arbetarrörelsen är på plats. Möten innebär samtal och med kongressen som naturligt samtalsämne.
Bland annat träffade jag Tomas Eneroth som till vardags är Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Samtalet handlade om ett av de problem som vi båda och många andra upplever med, det numera etablerade arbetssättet, att arbeta i utskott.
Den politiska debatten göms undan från politiskt intresserade och massmedia och anföranden från talarstolen blir urvattnade och mindre intressanta. Något som riskerar att minskar intresset för politik.
Frågan är inte så enkel och Socialdemokraterna är inte det enda partiet som använder sig av liknande arbetssätt. Tid är pengar och kongresser är dyra arrangemang.
Fördelen med utskottsarbeten är att de minskar onödiga debatter som förlänger kongressen. Ofta blir det olika tolkningar av texter trots att alla är överens i sak. En diskussion och någon förändring av texten som inte förändrar politiken kan hindra onödiga ordväxlingar från talarstolen. Även större justeringar kan ske när partistyrelsen märker att de har en majoritet emot sig. En kongress är till för att komma överens och tillsammans peka ut riktningen för partiets politik många år framöver. Så om man kan rationalisera den processen utan att minska kongressombudens inflytande så är det inte fel.
Men problemen som blir är att en stor del av debatten försvinner från offentligheten. Politiskt intresserade missar intressanta debatter där argument bryts mot varandra. Partiet går miste om bra tillfällen att visa upp hur intressant politik är. Hur kul är det att följa en debatt där talare efter talare bifaller partistyrelsens förslag? Jag tror att den här kongressen blev bättre då man lärt sig att ändå ta upp delar av det man fått gehör för från talarstolen. Men det finns ändå förbättringspotential för partierna att ta tag i, för det är viktigt att alla som vill kan få ta del av den politiska debatten i sin helhet.