Nej, det är inte synd om Jan Björinge. Att snabbt få lämna sin tjänst är ett villkor förenat med den typen av arbeten som regiondirektörens är. Det vet den som tackar ja till en sådan post och det är ett skäl till de höga lönerna. Däremot kan det finnas mänskliga skäl att beklaga att hans tid på Gotland skulle sluta i en uppsägning.
Bara de direkt inblandade vet hur samarbetet med regionledningen har fungerat. De samtal som försiggått, dels före anställningen om uppdrag och förväntningar, dels efter tillträdet beskrivs helt olika av regionstyrelsens ordförande och den före detta region-direktören.
Men gör regionens högste chef utfästelser som inte är politiskt förankrade är det ett tecken på ett ganska allvarligt missförhållande. Det gör det svårare att tro på den borgerliga oppositionens idé att försöka hitta en annan lösning. Har politik och förvaltning olika uppfattning gäller politiken. Den kan vi som medborgare utvärdera och rösta bort, något vi aldrig kan med tjänstemännen. Så är ordningen och så måste den vara, en region kan inte ha dubbel högsta ledning.
Jag håller inte med Eva Bofride om att Björinge gjort ”precis det han skulle” om han valt arbetsuppgifter efter eget huvud utan avstämning med den politiska ledningen. Däremot har regionstyrelsens ordförande ett ansvar för rekryteringen, något som han också tagit på sig.
Jag har inga synpunkter på Jan Björinges arbete. Han har inte varit så synlig från min horisont, på presskonferenser och i fullmäktige. Möjligen är han van vid att ha mer service omkring sig från Umeå, en mer än dubbelt så stor kommun. Där kunde kanske en del arbetsuppgifter delas på fler i organisationen. Här är de regiondirektörens uppgift. Att uppdraget inte är omöjligt, om än svårt, visar Bo Dahllöfs ovanligt långa period på tjänsten. Han skulle inte rimligen ha stannat i drygt elva år, under växlande politiska majoriteter, om han funnit jobbet omöjligt. Den genomsnittliga anställningstiden för en kommundirektör ligger runt fem år.
Givetvis är det inte till fördel för Gotland. Å andra sidan är det inte särskilt ovanligt att kommun-, landstings- och regiondirektörer slutar efter kort tid på eget eller arbetsgivarens initiativ.
Enligt en sammanställning som Chefstidningen nyligen publicerat har var femte kommun haft minst tre kommunchefer den senaste mandatperioden och var tjugonde har haft minst fyra olika kommunchefer under den tiden. Rekordet har förmodligen Angeles Bermudez-Svankvist som 2006 sparkades innan hon tillträtt jobbet som stadsdirektör i Södertälje. Hon fick då med sig ett avgångsvederlag på nio månadslöner. Och så ser det oftast ut, när de högsta cheferna får gå handlar det mycket ofta om utköp. I det här fallet löper bara uppsägningstid som visserligen är lång, men inte ovanlig på arbetsmarknaden.
Vid den kommande rekryteringen av en ny regiondirektör gör den rödgröna majoriteten klokt i att hålla sig till samma beslutsprocess som när Björinge anställdes. Oppositionsrådet Eva Nypelius (C) menar att oppositionen hade tillräcklig insyn i rekryteringen då och själva tog referenser där det fanns frågetecken. Däremot finns det anledning att fungera över om rekryteringsfirmor verkligen gör ett bättre arbete än regionen kan göra själv.