Pride betyder stolthet. Att stå upp för något och försvara det inför omvärlden, inte bara av nödtvång utan med entusiasm. Sedan hbtq-rörelsen tog till sig begreppet och gjorde det till sitt signum för allt fler och större manifestationer har det också kommit att stå för glädje, lust och kärlek. Och glädje är en kraft som är svår att stå emot.
Pridefestivalerna har sin grund i olika frigörelsekampanjer runt 1970 och har växt från små aktioner och demonstrationer till folkfester. Stockholm Pride startade 1998 och det vi brukar se mest av har karaktären av karneval. Den äger rum när Sverige är som varmast och inbjuder till parader och andra utomhusaktiviteter. Malmös regnbågsfestival lite senare på hösten startade redan 1995. Fler följde efter och idag har många av landets städer sin egen variant.
När Gotland Pride drar igång idag är det i gråa november när regnbågarna syns och behövs som bäst. I likhet med Almedalsveckan har det som började med ett veckoslut växt och består idag av en lång räcka av uppträdanden, föreläsningar, utställningar och mycket annat. I år har myndigheter och företag, föreningar och enskilda samlat sig till 83 programpunkter spridda över mer än de sex officiella dagarna. Det är nästan 30 mer än i fjol.
Mångfald är ett annat begrepp som kommer att användas flitigt de kommande dagarna. Att se värdet i olikheterna och låta dem berika i stället för att bekämpa varandra är grundtanken. Det gäller inte bara sexuell läggning utan språk, färg, åskådning, ja alla de olika varianter vi människor uppträder i.
Mänskligheten består som bekant inte av olika raser, därtill är vi alldeles för lika varandra. Det finns skäl att erinra sig det. Några generationer tillbaka, för hundra år sedan och en bra bit framåt, var rasfrågan högst aktuell, det mättes skallar och listades särdrag inom det som uppfattades som raser.
Historiken Maja Hagerman har precis kommit ut med en bok om läkaren och professorn Herman Lundborg som 1922-35 var chef för världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala. Det är ingen svensk historia att yvas över och den fann sin väg ner i den häxbrygd som orsakade så mycket lidande och död bland judar, romer, homosexuella och andra grupper som ansågs avvikande i nazitidens Europa.
Regnbågen har kommit att stå som symbol för mångfalden i dess olika former. Det var ett lyckokast av hbtq-rörelsen att börja bruka det märkliga tecknet som visade sig på himlen långt, långt innan det fanns några människor som kunde beskriva den.
Den mångskiftande ljusbågen har fått illustrera den nordiska mytologins Bifrost, den buddhistiska guden Indra, det gudomliga löftet vid slutet på Bibels syndaflod och ett antal andra företeelser med religiös betydelse runt om i världen. Den har också stått för fred och hopp och den som hittar dess fäste på jorden finner en skatt
Att Pridefestivalerna växer och regnbågsflaggorna blir allt fler visar att det går att påverka. Men det sker inte av sig självt. Kampen mot
intolerans måste fortfarande föras och det är en smart idé att göra glädjen till bundsförvant