Ibland är det svårt att hänga med. Att borgerliga debattörer inte gillar inskränkningar i möjligheterna att tjäna pengar på välfärdstjänster kan jag begripa. Men alla övertoner i diskussionen är svåra att förstå. Veckans rekord slog skribenten Tomas Gür i Svenska Dagbladet när han tog upp regeringens direktiv till utredningen om offentlig finansiering av privata välfärdstjänster och drog till med att läget ”ytterst äventyrar uppåt en kvarts miljon jobb”.
Men det är rimligen inte jobben som riskeras. Avsikten är inte att ta bort verksamheter utan att möjligheten till de avarter som upprört stora delar av svenska folket minskar. Behoven påverkas inte om möjligheterna att föra stora vinster från den skattefinansierade verksamheten till ägarnas bankkonton i någon mån begränsas. Alla barn lär sig inte plötsligt läsa av sig själva. Sjukas tillfrisknande hänger knappast ihop med doktorns anställning och dementa upphör inte att behöva tillsyn och omsorg över en natt om huvudmannaskapet ändras.
Bara om de privata utförarna av samhällsbetalda tjänster överdrivit behovet kommer det att bli fråga om äventyrade jobb.
Det är som bekant snarare så att privat verksamhet har något lägre bemanning så det är svårt att se sådana debattinlägg som annat än skrämselpropaganda.
Det är också svårt att förstå dem som inte tror att det blir någon brist i statskassan av skatteavdrag. Om en skattesats fastlagts bygger givetvis beräkningarna av statens – eller i förekommande fall kommunernas – intäkter på skattens storlek.
Ändras reglerna genom avdrag blir det mindre pengar och alltså ett minus i budgeten - eller mindre utgifter. Att hävda att det ”egentligen” är skattebetalarnas pengar ändrar inget i sak. Andra evemtuella effekter som ökad eller minskad konsumtion är ofta svåra att beräkna.
Men har vi bestämt oss för att ha gemensam verksamhet, vare sig det nu är sjukhus, domstolar eller landsbygdstrafik, har vi också ett ansvar för att finansiera den. Görs det undantag från skattereglerna i form av olika subventioner innebär det mindre pengar till det allmänna. Mer rotavdrag blir mindre pengar att bygga bostäder för.
Krona för krona-resonemanget som är så populärt i utgiftssammanhang måste gälla lika väl för uteblivna intäkter.
Borgerliga debattörer bortser ofta också från att de gemensamma verksamheterna inte bara kostar, de genererar även intäkter. Till exempel är stora delar av sjukvården lönsam genom att människor kommer tillbaka till arbete, utbildning förser näringslivet med mer kompetent arbetskraft och offentliganställda betalar en del av sin inkomst i skatt.
* * *
Idag samlas Gotlands socialdemokrater till årsmöte på Lövsta. Det är nog ingen slump att årsmötet förlagts till platsen för en av regionens största landsbygdsatsningar just nu. De gröna näringarnas betydelse som bas för sysselsättningen utanför tätorterna är svår att överskatta.
Det är bland annat sådana satsningar vi behöver skattepengar till.