Det var rimligt, ja rent av bra, att moderatledaren Ulf Kristersson röstades ned i onsdagens omröstning i riksdagen om statsminister.
Den regering han ville bilda hade inga förutsättningar att regera eftersom den, och dess tänkta budgetunderlag med alla fyra allianspartier, var för litet.
Den matematik valutgången gav är ju att de tre rödgröna partierna och deras budgetunderlag har 144 mandat och de fyra allianspartierna har 143.
I alla omröstningar där inte Sverigedemokraterna, SD, röstar för förslag som en regering som bygger på alliansen har, förlorar den regeringen omröstningarna.
Det spelar heller ingen roll om den regeringen består av bara M och KD, som det nu röstats om, eller är en med alla fyra allianspartier.
När alliansen har färre mandat än de rödgröna partierna blir beroendet av SD för stort.
SD hamnar i en stark förhandlingsposition.
Jimmie Åkessons parti behöver inte rösta nej för att förslag som allianspartierna är överens om ska förlora mot S-ledda rödgröna förslag. Det räcker att SD avstår att rösta.
Det är detta faktum i mandat i riksdagen som C och L, via sina partiledare, framfört inför statsministeromröstningen.
C och L har det som ett viktigt skäl till sina nej till den regering med bara M och KD som Kristersson ville bilda.
C och L sade nej eftersom en sådan regering skulle bli svag och hotas att förlora i de omröstningar riksdagen håller varenda vecka.
Och en regering kan inte förlora alltför många gånger utan att till slut behöva avgå.
Till det kommer att C och L står för en annan politik och samhällelig inriktning än vad SD står för. C och L vill ha ett liberalt, humanistiskt öppet samhälle där socialliberalismen vägleder politiska beslut och utformning av dem.
SD är en annan sorts parti, ett enligt dem själva konservativt eller socialkonservativt parti.
Men av många klassat som nationalistiskt, nationalkonservativt eller rent av högerpopulistiskt och främlingsfientligt parti.
Det är helt enkelt för mycket som skiljer politiskt mellan C och L å ena sidan och SD å den andra.
M och KD ligger närmare SD, båda har konservativa ådror. Och M och KD var beredda att pröva att utsätta sig för den instabila uppgift ett regerande som krävt aktivt röstestöd från SD i alla omröstningar hade inneburit.
Man kan fråga sig vilka personer som velat bli inte bara ministrar utan även lämna nuvarande jobb för att bli statssekreterare, politiska sekreterare, pressekreterare i en liten M+KD-regering. Den hade ju löpt stor risk att möta omfattande och snabb motgång i omröstningar och falla efter kort tid.
Nu är tre chanser kvar i statsministeromröstningar innan det blir automatiskt extraval. Partierna har låst fast sig vid positioner som sammantaget försvårar en regeringsbildning.
Bäst för Sverige vore en socialdemokratisk regering som samarbetar brett i riksdagen och tolereras av V och MP till vänster om sig och C samt L till höger.
S är, trots minskning i valet, största parti med nästan 30 procent av mandaten, 100 av 349.
Internationellt sett är S ett stort parti, större än Angela Merkels CDU (26,8 procent med CSU på 6,1), även om S är mindre än det var förr under lång tid.