Kapitalismen som system är förödande om man vill försöka uppnå ett jämlikt samhälle. Men även motsatsen i form av kommunism har tydligt uppvisat samma problem. De som har eller skaffar sig makt blir, i bägge systemen, en sorts överhet som med hjälp av staten skapar lagar för att kunna behålla makten. Det kan ske med odemokratiska medel som vi sett i kommunistiska länder eller som i extrema kapitalistiska stater genom skendemokrati där de folkvalda inte företräder folket utan styrs av de som har pengarna.
I Sverige och i de nordiska länderna har vi lyckats förena de två extrema systemen på ett bra sätt och därmed skapat några av världens mest jämlika länder. Vi har gemensamt bestämt att det inte bara är samhällsfunktioner som polis, rättsväsende och försvar som ska finansieras och styras av det gemensamma, utan även funktioner som alla invånare kan ha nytta av. Därför har vi exempelvis gemensamt finansierad och styrd sjukvård, skola och omsorg. Skillnaderna som det kapitalistiska systemet skapar utjämnas genom skatter som omfördelas mellan grupper. Devisen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är bärande i det svenska systemet.
Eller har varit bärande är nog en mer riktig tolkning av dagens skattesystem. Vi har sen välfärdssamhällets topp för 35 - 40 år sedan sett hur det gemensamma successivt monteras ned.
Avregleringar av allt från viktig infrastruktur som post, tele och järnväg till det fria skolvalet, skolpeng och strypta resurser till de mest utsatta, exempelvis sjuka och funktionsnedsatta. Men vi har också sett nya reformer som går stick i stäv med omfördelningstanken. I och med egoismens spridning där fler vill ha mer av systemen oavsett behov har vi sett tillkomsten av bland annat RUT- och ROT-avdrag. Förslag som tillfälligt under lågkonjunktur kan smörja tröga ekonomiska hjul, men som i längden ökar på ojämlikheten. Avdrag där de som har förmågan att betala kan få mer och de som har behoven antingen blir utan eller tvingas in i ett privatiserat system istället för att samhället tar sitt ansvar. System där möjligheten till utnyttjande ökar med inkomsten och inte med de behov som finns.
Men RUT-avdraget skapar inte bara en omfördelning från de som inte har till de som har, utan även en geografisk omfördelning av resurser. Det är storstadsregionerna som är vinnare medan bland annat de så kallade skogslänen är stora förlorare. Skillnaden mellan utnyttjandet av RUT-avdrag i de rika storstadskommunerna är enorma jämfört med glesbygdskommunerna. Exempelvis har boende i Danderyd i snitt under 2018 dragit av 2 156 kronor till och med november, medan snittet för boende i Pajala är 81 kronor. För Gotland är snittet 292 kronor. (Källor: Skatteverkets statistik för RUT och SCB:s befolkningsstatistik)
De pengar som vi genom RUT-avdraget gemensamt betalar ut för att de som vill, och har råd, kan få en lättare vardag skulle kunna nyttjas betydligt bättre. Om pengarna omvandlas till generella kommunbidrag baserat på invånarantal skulle Pajala kommun få ett tillskott på 2,7 miljoner kronor. För Region Gotland skulle de innebära ett tillskott på 26,5 miljoner kronor. Eller tänk er vad 4,5 miljarder kronor skulle kunna göra för personer med behov inom LSS lagstiftningen. Men då måste vi bestämma oss för att våra skatter inte ska användas för att ge grädde på moset till välbeställda, utan till de som har riktiga behov.