Under de åtta åren som Moderaterna och Alliansen styrde Sverige ökade ojämlikheten. Allianspolitiken var kirurgiskt skickligt inriktad på att minska den disponibla inkomsten för de redan fattiga, sjuka och arbetslösa och genom olika skattesänkningar och bidragssystem som rut och rot gynna de redan rika.
Den systematiska ojämlikhetspolitiken ledde till att de rikaste tiondelarna av den svenska befolkningen blev väldigt mycket rikare och att de fattigaste tiondelarna av befolkningen blev ännu fattigare när a-kassa och sjukpenning sänktes drastiskt eller försvann. Mellan 1995 och 2013 ökade real-inkomsten för den fattigaste tiondelen av befolkningen med 1,9 procent medan den rikaste tiondelen fick en realinkomstökning med 4,3 procent. Alliansregeringens ojämlikhetspolitik stöddes av Sverigedemokraterna.
Detta har lett till att många kommuner tvingats höja skatten för att klara den välfärd som medborgarna har rätt till och önskar. När barn far illa, när föräldrarna krisar i arbetslöshet och missbruk måste socialtjänsten ingripa och ofta ta hand om barnen och placera dem på mycket dyra hem av olika slag. När gotlänningarna blir sjuka kräver de bra vård och då kan inte sjukvården neka behandling och vård.
De rödgröna har de tidigare fyra åren försökt att på alla sätt värna den gotländska välfärden trots en tuff ekonomi för kommunkassan. Många ambitioner om förbättringar och service med hög kvalitet för gotlänningar runt om på ön kan inte uppfyllas, när pengarna inte finns.
Den nuvarande rödgröna regeringen har svårt att i riksdagen få igenom förstärkningar av kommunernas ekonomi. Alliansregeringens alla skattesänkningar som gynnat de rika mest har urholkat statens finanser.
Trots det visar den socialdemokratiskt ledda regeringens vårbudget en helt annan fördelningspolitisk profil än alliansregeringarnas budgetar. De flesta satsningar som görs gynnar de med lägst inkomster, som exempelvis ensamstående mammor. Medan skattehöjningarna drabbar de som tjänar mest.
Det är viktigt att den socialdemokratiskt ledda regeringen vågar och kan genomföra fortsatta förändringar som ökar jämlikheten och minskar klyftorna mellan fattiga och rika. Det handlar inte bara om ekonomiska effekter, utan samhällen som präglas av stor ojämlikhet blir sämre samhällen för alla att leva i.
Boken ”Jämlikhetsanden”, som skrevs av två forskare, visade tydligt att i jämlika samhällen mår människorna bättre. De som får en trygg uppväxt med barnomsorg, förskola och bra skola kan sedan få jobb och utveckla både sig själva och samhället. I samhällen med ökande klyftor växer extremiströrelser och social oro uppstår med kravaller, missbruk och uppdelade samhällen där rika bor i inhägnade städer, medan de fattiga bor i laglösa betonggetton.
Segregerade samhällen där fattiga och rika inte möts i skolan och på arbetsplatsen blir farliga samhällen.
Därför är det viktigt att de rika inte blir rikare, utan att den disponibla inkomsten fördelas mer jämlikt över hela befolkningen. Då motverkar man klassamhället och bygger upp det fina medmänskliga jämlika samhället.