I går avslutade riksdagens finansutskott sin behandling av 2015 års statsbudget. Normalt vet alla efter det mötet vad partierna blivit överens om, vad som kommer att bli föremål för omröstning och hur den kommer att utfalla. Så inte i år. Sverigedemokraterna föredrar att gå ifrån riksdagens normala arbetssätt och hålla regeringen med flera på halster så länge som möjligt för att på så sätt uppnå maximal uppmärksamhet.
Men alldeles tysta är de inte. Den ekonomiske talespersonen Oscar Sjöstedt sa så här till Sveriges radio efter mötet.
– Och då kan vi konstatera att Miljöpartiet är ett parti som fått oproportionerligt stort inflytande som ett resultat av den här så kallade migrationspolitiska överenskommelsen som många andra partier har anslutit sig till. Har vi då en möjlighet att fälla regeringen så borde det då indikera att vi ska försöka ta den möjligheten.
Är alltså hela meningen med SD:s agerande att MP ska straffas för att alla partier utom SD delar deras uppfattning i migrationsfrågan? Och att straffet ska vara att hela landet – som SD säger sig älska så högt – drivs in i en regeringskris? Då inställer sig frågan, hur oansvarigt, omoget, ja barnsligt får ett riksdagsparti vara?
Enligt riksdagens praxis röstar partierna på sitt eget budgetförslag och avstår från att rösta om det faller. SD hotar med att i stället välja att stödja antingen regeringens eller Alliansens förslag. Det finns inga formella hinder för det och det kan finnas lägen när ett parti ser det som nödvändigt. Om sverigedemokraterna verkligen tyckte att regeringens förslag var så uselt att det är värt en konstitutionell kris att stoppa det hade det funnits en logik i agerandet. Men så är det ju inte. I stället har de vecka efter vecka tvekat om vilket av alternativen de ska välja.
Det står naturligtvis SD fritt att ansluta sig till en annan linje än sin egen. Ansvarsfulla partier gör det under utskottsarbetet. Efter fyra år i riksdagen kan SD inte skylla på okunskap eller bristande rutin.
Om SD väljer regeringens budgetförslag kan de lika gärna följa praxis och lägga ner sina röster. Om de stöder oppositionen och röstar för den borgerliga reservationen röstar de mot sänkt pensionärsskatt, två nya miljarder till äldreomsorg, höjd a-kassa och mer pengar till sjukvård och röstar för bevarande av Fas 3. Det strider rejält mot vad de sa i valrörelsen.
De riskerar dessutom att utfallet leder till ett nytt val. Redan 2010 beräknade Svenska Dagbladet kostnaden för ett val till en halv miljard. Aftonbladets Lena Mellin räknar med samma summa nu. Kostnaden kan bli något lägre eftersom det bara är ett riksdagsval men faktum kvarstår, val kostar pengar, för statskassan, för partierna och för näringslivet genom den osäkerhet på marknaden det skapar.
I ett öppet brev i Aftonbladet försöker nu SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson pressa regeringen till samarbete. Det första kravet är att migrationsöverenskommelsen överges. Den som alltså alla andra står bakom eller stöder. Knappt tretton procent röstade på SD i valet.
Hur var det nu, var inte SD emot oproportionerligt stort inflytande för ett parti?