Låt oss säga att Sverige haft demokrati i 100 år, sedan kvinnlig rösträtt 1921. De flesta känner till det system vi har nu, med val och riksdag med en kammare.
De första 50 åren från 1921 rådde ett system med två kammare, som valdes vid olika tillfällen på olika sätt. Valsystemet gynnade delvis partier som var större på mindres bekostnad.
Det fanns inte en småpartispärr som i dag. Fick ett parti runt tre procent, och var starkt i vissa delar av landet, kunde det få mandat i riksdagen.
I sista valet (1968) till andra kammaren, den viktigare av dem och som hade 233 platser de sista perioderna, fick Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, 3,0 procent.
Partiet fick tre platser. De motsvarade 1,3 procent av platserna. I enkammarriksdagen, som det var val till från 1970, hade partiet blivit utan platser.
När det var två kammare kunde ett parti ha en starkare ställning i den ena än i den andra. På 20-talet och början av 30-talet var Högerpartiet, senare Moderaterna, starkare i första kammaren, som hade 150 platser (senare 151).
Socialdemokraterna, som ökade i valen under 20- och 30-talen (undantaget ett bakslag 1928), var svagare i första kammaren än i andra.
Detta eftersom sammansättningen av den skedde utifrån landstingsvalen med eftersläpning på flera år.
Det gynnade Högerpartiet till mitten av 30-talet. Sedan gynnade det Socialdemokraterna.
På 1920-talet, till 1932, var det minoritetsregeringar. Inget parti hade majoritet och de hade lite grann olika stöd i första respektive andra kammaren, även om den senare var viktigast.
Efter valet 1921 blev det en socialdemokratisk regering, med Hjalmar Branting som statsminister. De borgerliga partierna var i majoritet i båda kammarna, men de var inte ett block som nu.
Ett av dem, Liberalerna (som på 20-talet och början på 30-talet var uppdelade i två: De Frisinnade och Liberalerna), hade 1917 till 1920 samregerat med Socialdemokraterna och bland annat genomfört kvinnlig rösträtt.
Ett annat borgerligt parti, Högerpartiet, var tydligt högerliggande även om det i vissa frågor hade gemensamma intressen med Liberalerna/De Frisinnade och Bondeförbundet (senare Centerpartiet) som också var ett borgerligt parti.
Efter alla riksdagsval på 20-talet till 1932 blev det borgerlig majoritet. Men partierna hade en valvindsprincip, som innebar att det parti som gick framåt bildade regering. Efter valen 1921, 1924, 1932 och 1936 var det Socialdemokraterna. 1928 var det Högerpartiet.
I varje mandatperiod blev det regeringskris, och skifte. 1923 bildade Högerpartiet ny regering. 1926 och 1930 Liberalerna och De Frisinnade.
Ja även i perioden efter 1932 avgick Per Albin Hanssons S-regering. Samarbetspartnern Bondeförbundet bildade regering sommaren 1936. Den satt över valet den hösten, drygt tre månader, och kallades semesterregeringen.
Att ett flertal minoritetsregeringar styrde mellan 1921 och 1936, och satt ofta bara i ett par år, är att tänka på apropå att det väntas bli ett svårt parlamentariskt läge efter valet i höst.
I fyra mandatperioder under 15 år var det minoritetsregeringar. De avgick alla efter regeringskris någon gång under varje mandatperiod, ofta i mitten av dem.
Det är glömt nu. Men perioden efter höstens val kan vi bli påminda om det, för då kan det hända igen.