I mitten av september presenterades årets småföretagsbarometer. Ett av problemen som arbetsgivarna har är att hitta rätt arbetskraft.
Detta är ett relativt nytt problem rent generellt, men något som framgångsrika arbetsgivare tagit tag i sen tidigare.
I mitt tidigare yrke som ombudsman för IF Metall hade jag ofta samtal med arbetsgivare om hur viktigt de ansåg att samarbetet med skolan var. De hade nämligen upptäckt att lärare och yrkesvägledare precis som många andra hade en förlegad syn på industrin som arbetsplats. De hade en bild av arbetsuppgifterna på industrin som monotona, tidspressade och simpla. Något som till stor del inte stämmer längre.
Dagens industrijobb kräver betydligt mer. Industriarbetsgivare som hade en plan för att rekrytera personal som var intresserade av industrijobb tog därför tidigt kontakt med skolor i sin närhet. De tog emot studiebesök av klasser, från lågstadiet och uppåt, och såg till att de hade plats för praktikanter när skolorna hade sina praktikperioder. Men, de jobbade även med att träffa lärare och yrkesvägledare för att ge dem en uppdatering om hur industrijobb såg ut.
Resultaten blev bra och industriföretagen fick verkligen visa upp vilken bredd på arbeten och vilka utveckling deras anställda fick möjlighet till. Fler skolungdomar fick därmed upp ögonen för industrin som yrke, vilket på sikt breddade företagens rekryteringsgrund.
När jag läser de problem som arbetsgivarna i småföretagsbarometern berättar om börjar jag fundera på hur de arbetar med rekrytering. Vilken kontakt har de med de gotländska skolorna? Hur ser de på studiebesök och praktiserande elever?
För att få rätt arbetskraft behöver näringslivet också vara med i att utveckla gymnasieskolan och hur de program som är rekryteringsbasen för respektive bransch fungerar. Byggbranschen är föregångare i detta. Byggprogrammen har sedan jag kan minnas varit direkt anpassade för de krav som branschen och fackförbunden gemensamt tar fram. Här skulle andra branscher ha mycket att lära.
Många av de som är arbetslösa saknar rätt kompetens. För att råda bot på det måste branscherna tillsammans med Arbetsförmedlingen ta fram de utbildningsinsatser som behövs. Jag menar då inte bara teoretiska utbildningar utan även praktiska. Men för att inte kasta pengarna i sjön måste branschorganisationerna få vara med och ställa krav på hur utbildningarna skall se ut.
Men arbetsgivare har också ett ansvar att utbilda den personal de redan har anställd. För att kunna hänga med i den enorma teknikutvecklingen som sker i dag måste företagen investera i sina anställda precis som i ny teknik. För hur bra tekniken ändå är så är det den anställda och dess kunskaper att nyttja den nya tekniken som ger resultat.
Jag hoppas att många företagare redan jobbar så här eller att deras branschorganisation gör det om när företagen är för små för att klara av det själva. För till syvende och sist hänger mycket av deras existens på att de har rätt kompetens på sina anställda.