Att samarbeta med partier utanför den egna alliansminoriteten verkar ännu vara ett för stort steg för de borgerliga partierna här på Gotland. Till och med i frågor där de har andra partier med sig.
Som exempel kan vi ta sammanslagningen av Byggnadsnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Socialdemokraterna i sak har varit med på tåget. Den nya minoritetsregimen har tydligen sett det viktigare att sammanslagningen genomförs vid årsskiftet än att den görs på ett bra sätt. De frågor som lyfts fram från Socialdemokraterna, från personalen och från nämnderna har i det närmaste lämnats utan åtgärd. Det har på grund av tidsbrist inte gjorts några som helst försök till djupare analyser av de problemställningar som lagts fram.
Så samarbeten verkar bara vara intressanta när den nya alliansminoritetens vilja uppfylls till fullo.
Under gårdagens Regionfullmäktige fick Sverigedemokraterna för första gången inte utnyttja sin vågmästarroll. Något som knappast är minoritetsregimens förtjänst, utan mer att utslag av att ”går-det-så-går-det" styret även ger det utslaget ibland. När det gäller alliansminoritetens ovilja att söka samarbeta så har jag varit mycket tydlig med att det ger SD en vågmästarroll. Något som gått Gotlänningens politiska chefredaktör Eva Bofride helt förbi. Så för att förtydliga så även hon förstår så är det inte samma sak att passivt låta någon få utnyttja sin vågmästarroll, som att styra regionen tillsammans med något parti.
Centerpartiet styr regionen tillsammans med Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, det tror jag alla politisk intresserade känner till. Men deras minoritetsstyre kräver att de antingen aktivt söker stöd hos något annat parti för att kunna få igenom sina förslag eller förlita sig på turen att något av partierna av dem rödgrönrosa röstar som de gör. Annars ger man SD den makt man i valrörelsen lovade att inte ge dem.
Till det har jag varit kritisk. När jag tagit upp den kritiken har jag ofta fått höra att ”så gjorde även S i riksdagen under förra mandatperioden”. Men det håller jag inte med om. För till skillnad från den ”går-det-så-går-det” politik som alliansminoriteten valt här på ön, så förhandlade Stefan Löfven (S) med andra partier för att försöka få till en majoritet. Han lyckades till och med få igenom 26 stora blocköverskridande överenskommelser under mandatperioden.
Filip Reinhag (S) fick under gårdagens regionfullmäktige svar på sina interpellationer om utmaningsrätten. Debatten som följde var upplivande och djupt ideologisk. Det som jag reagerade mest på var Anders Thomasson (C) och Stefan Nypelius (C) påstående om att näringslivet vill ha möjligheter att ta över regionens verksamheter. Det stämmer och jag är inte förvånad. Regionens verksamheter är etablerade, välskötta och skulle absolut kunna bli inkomstbringande för den företagaren som får möjlighet att ta över. För eventuella verksamheter som inte är välskötta, som har problem med lönsamhet lär aldrig bli aktuella. Det är bara russinen som kommer att tas ur regionens lussebullar. Jag lär återkomma med fler kommentarer i frågan om utmaningsrätten.