Vad gör samhället egentligen för de barn som utsätts för övergrepp i skolan? Ja, den frågan kan man verkligen ställa sig.
Förra våren blev en 14-årig flicka utsatt för hemska övergrepp. En pojke hon umgåtts med kunde inte acceptera att flickan inte längre ville umgås med honom. Han började då kall henne både det ena och det andra för att till slut, tillsammans med en äldre kamrat, våldta henne.
Följderna för flickan blev omfattande. Förutom att bearbeta traumat med mobbingen och våldtäkten blev hon tvungen att fortsätta gå i samma skola som förövarna, för skolan flyttade inte på dem. Vilket naturligtvis inte fungerade. Vem klara av att dagligen konfronteras med sina gärningsmän? Flickan tvingades därmed bort från skolan för att få undervisning på annat håll.
Händelsen blev polisanmäld och den av pojkarna som var straffmyndig har också dömts för våldtäkten. Den andra har tagits om hand av sociala myndigheter. Men trots att skolledningen känt till allt detta och trots att skolinspektionen kritiserat skolledningen för att de låter pojkarna gå kvar, har ingenting hänt.
Tills förra veckan. Då beslutade skolledningen att inte låta pojkarna gå kvar på skolan. Märkligt nog efter att riksmedia intresserat sig för ärendet.
Vi har sett liknande scenarion tidigare, där mobbade tvingas byta skola medan de som utförde övergreppen blir kvar.
Vi ser ser samma mönster utanför skolan, där brottsoffer lämnas vind för våg efter avslutade polisutredningar och rättegångar. Samhället och vårat rättsväsende har byggts upp för att förebygga att brott begås. Mycket resurser läggs på att de som begår brott inte ska begå fler brott. Vilket är mycket bra och vilket också har varit en framgångsrik taktik. Statistiken visar att mindre än 30 procent av de som frigavs under 2012 har begått nya brott efter tre år.
Jag ser en spegling i detta på hur skolorna jobbar. De som utsätts för övergrepp lämnas vind för våg, medan stora resurser läggs på att förövarna inte ska fortsätta med övergreppen. Resurser och åtgärder som kan anses vara belöningar.
Vi som kommer ihåg debatterna på 1980-talet om hur värstingarna fick resor och annat som kan uppfattas positivt känner igen oss. Men det är också viktigt att påpeka att åtgärderna oftast är effektiva så de ska inte ställas emot de uteblivna resurserna till de utsatta.
Men vi måste ta bättre hand om de som utsätts för övergrepp och brott. Inte bara i skolorna utan i hela samhället. Vi måste börja fokusera också på dem. Hitta verksamma åtgärder för att ge dem det stöd de behöver ha efter att ha blivit utsatta.
Stöd som ges från första stund övergreppen upptäcks och sen följer den utsatta till behoven inte längre finns. Stöd som ges för att bearbeta det de råkat ut för, men som också stödjer dem genom polisutredningar och rättegångar. Processer som upplevs som mycket jobbiga, då allt man upplevt måste återberättas och återupplevas.
Det är dags för samhället att även ta ansvar för de som utsatts för brott och övergrepp.