I fjol somras fyllde ena delen av Gotlands Tidningar, denna del och ledarsida, Gotlands Folkblad, 90 år. Det vet jag eftersom jag skrev om det på ledarplats.
Gotlands Folkblad var en socialdemokratisk tidning och denna ledarsida har i dag den politiska hemvisten. För ett antal årtionden sedan fanns det socialdemokratiska tidningar, eller ledarsidor, i hela landet, mer än 30. Nu är bara drygt tio kvar.
S-tidningarna, eller ledarsidor som denna, är ofta cirka hundra år gamla.
I slutet av 2017 fyllde Dala-Demokraten, DD, 100 år. Och i januari i år fyllde Norrländska Socialdemokraten i Luleå också 100. I år fyller Länstidningen i Östersund, LT, 95 år.
De kvarvarande S-tidningarna (S-ledarsidorna) har större tidningskoncerner som ägare numera och är, på företagsspråk, integrerade i dem. Alltså har samma teknik, lokaler, administration, annonshantering, tryckning och en del redaktionellt innehåll.
Det blir stordriftsfördelar med sådant upplägg. Sedan jag skrev om GF 90 år i fjol har två större tidningskoncerner i praktiken upphört. De är Mittmedia, ägare av bland annat ovan nämnda DD och LT, och Stampen, ägare av bland annat Göteborgs-Posten.
De har köpts av två större ägargrupperingar. De är de två största medieägarna i Sverige, Bonnier respektive Schibsted. De är majoritets- och huvudägare. Några mindre delägare ingår också.
De flesta känner till Bonniers Expressen och Dagens Nyheter och Schibsteds Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Med dessa förvärv ökar ägarkoncentrationen vad gäller tidningar och medier i Sverige. Trots det är det ingen större debatt om det.
Det var mer debatt, om ägarkoncentration av medier, för runt 20 år sedan när norska Schibsted köpte först Aftonbladet och sedan Svenska Dagbladet. Och att Bonnier ökar sitt medieägande var länge känsligt.
Det dröjde av det skälet innan Bonnier köpte in sig i TV4, som startades i 90-talets början, och ökade sin ägarandel (nu är Bonnier på väg att slutföra en försäljning av TV4, till Telia).
Att äga medier har länge varit känsligt och utsatt för kritik. När LO, före 1996, ägde Aftonbladet och minskade personalen kunde det vara rubriker som: "LO avskedar på Aftonbladet".
Med tiden fick organisationer som LO och partier svårt att vara tidnings- eller medieägare eftersom det kunde vara kostsamt och utsatt för kritik. Med digitaliseringen blev det även svårt att ha kompetens för den förnyelse som krävs i branschen.
Ett fåtal storägare äger nu pressen i Sverige och övriga medier som finns. De finner sig dock vara små jämfört med giganter som Facebook, Google och andra informationsteknikjättar.
För ett antal mindre tidningar, och tidningsföretag, fanns kanske inget annat alternativ än att få en ny, än större mediekoncern som ny huvudägare. Alternativet hade riskerat bli att inte klara driften och behöva lägga ned.
Medier, och tidningar, har ofta varit ekonomiskt svåra att driva med lönsamhet. Ett belysande om än överdrivet talesätt lyder: Vet du hur man blir miljonär? Jo, man startar som miljardär och driver ett tidningsföretag.
En som blev miljardär, genom att sälja sina tidningar i tid, var Centerpartiet. Det var dock nog undantaget som bekräftade regeln. Så ser det ut nu på pressens område i Sverige.