I Almedalen 2006 hade Folkpartiet tapetserat scenen med egengjorda förstasidor. Där berättades om att Sverige skulle få nobelpris, att svensk skola var bäst i världen, och Sverige var en aktad kunskapsnation. Vägen dit? Uppsträckning. Skärpning. Bort med mobiler, och in med ordningsbetyg. Inga genomgripande pedagogiska reformer, inte mer frihet för lärare att själva lägga upp undervisningen för sin klass, inga ökade anslag till kommunerna för höjda lärarlöner. Den linjen har alltjämt sedan dess etablerats som någon typ av mitten i den utbildningspolitiska debatten, någonting som alla partier måste förhålla sig till.
Att oberättigat ställa högre krav på barn och unga i skolan är svensk politiks grisen Särimner. Det spelar ingen roll att Jan Björklund har kalasat på Särimner tills blott ben återstår, nästa morgon står Särimner där, redo att förtäras av nästa villiga politiker. Nu verkar socialdemokratin vilja ta en tugga. Trots att svenska skolelever aldrig haft mer att göra och aldrig varit mer stressade än nu.
Sedan den socialdemokratiska partikongressen i maj har partiledningen försökt göra en kursomändring. Löfven började med att prata om krav, om plikt, om att Netflix måste gå före skolan och att mobiler ska kunna förbjudas från klassrummen. Uppsträckning!
I Almedalen framträder den nya linjen som något övertydlig. På Löfvens talarstol står det gamla S-mottot ”gör din plikt, kräv din rätt”. I talet lanserar Löfven ett helt nytt politiskt begrepp: utvecklingsmoral.
Vad är egentligen utvecklingsmoral? Ett påhittat och snårigt begrepp som partiledningen själva verkar ha svårt att definiera. Men kärnan verkar ungefär vara att alla människor själva ska känna en plikt och ett ansvar att utvecklas och bli det bästa dem kan bli. Och det låter ju förträffligt, eller hur?
Efter att sosseballongerna i Almedalen plockats ner dröjer sig dock en tanke kvar. Utvecklingsmoral? Varför flyttar det socialdemokratiska partiet fokus från samhällets ansvar att erbjuda alla förutsättningar, till individens ”plikter”? Är det ett stort samhällsproblem att barn väljer att sträckkolla Netflix framför att göra matteläxan? Vad beror det på? Är det de unga som saknar drivkraft, eller är det skolsystemet som misslyckats med att intressera eleverna för skolarbetet? I vilken ände ska ett politiskt parti börja arbeta?
Det är dags att vädja till Stefan Löfvens egen utvecklingsmoral. Det är dags att utveckla den socialdemokratiska politiken, Stefan! Socialdemokraternas urusla opinionsläge och hittills tröga regeringsperiod kräver socialdemokratiska lösningar som sträcker sig bortom Netflix. Att vrida fokus från systemet, skolans misslyckande med både lärare och elever, till individen, att elever prioriterar TV-serier framför läxan, är en onödig och populistisk dörr att sparka in.
”Gör din plikt, kräv din rätt” är i grunden en mycket god tanke. Gör din plikt, arbeta och studera, var solidarisk mot dina medmänniskor. Kräv dina rättigheter. Men den grundar sig att samhället erbjuder rätt förutsättningar och lika möjligheter. Där måste kampen börja.