Jag var ingalunda före klasskamraterna i att knäcka läskoden, men när så väl skedde var och är jag omättlig. Jag älskar att läsa! Att både mamma och pappa läste för mig redan när jag var bebis har så klart bidragit till läslusten, liksom alla fantastiska lärare som funnits längs vägen. Lärare som diskret men effektivt kodat av det lilla barnets specifika intresse och hittat böcker som passat.
Bibliotek har också spelat en viktig roll och är och förblir förknippade med glädje och nyfikenhet. Många timmar har spenderats där och många kilo böcker har baxats dit och hem. Jag minns så tydligt hur glad jag blev när mamma och pappa sa ja till att låna ännu några böcker, trots att påsen redan var tung, och trots att jag inte själv bar hem mer än någon enstaka bok. Intresset för böcker har alltid uppmuntrats, från så många håll, och det är jag så outsägligt tacksam för.
Biblioteken är en gemensam nyttighet, väl värd att värna. En oundgänglig byggsten för varje regering som säger sig värna tillgång till bildning i hela landet.
För någon vecka sedan släppte regeringen nyheten att man storsatsar på våra svenska folkbibliotek: 750 miljoner kronor på tre år. Spontant låter det fantastiskt och jag hoppas innerligt att resurserna landar rätt och bidrar till ökad tillgänglighet.
Det finns tillfällen då inga andra alternativ står till buds, men jag tycker ändå det är en enorm förlust för oss gemensamt varje gång vi av ekonomiska skäl tvingas lägga ner ett bibliotek. Jag tror på intet vis att regeringens 750 miljoner kronor är något vaccin mot framtida biblioteksnedläggningar, men rätt använda håller medlen dem stångna och medför kanske även att andra alternativ prövas före.
För varje politiker som säger sig vilja överbrygga klassklyftor, är biblioteken en pusselbit att hålla hårt i (liksom skolan med dess kompenserande uppdrag). Otaliga är de berättelser från förr om åren, då det i mindre bemedlade hem inga böcker fanns. Då längtan efter bildning och inblick i andra världar så tydligt fanns, men när både bildning och själva böckerna var reserverade för de högre samhällsskikten. I dag är situationen en annan; biblioteken är öppna för alla och böcker lånas kostnadsfritt.
Dock är det fortfarande skillnad i hur barn från arbetar- respektive tjänstemannahem närmar sig bibliotek och böcker. Där blir bibliotekarierna och deras villkor för att göra ett gott arbete så viktigt. Läsmedaljen, som delas ut av Gråbo-biblioteket är ett utmärkt exempel på hur läslusten kan främjas med relativt små medel, om viljan finns hos oss vuxna, så väl närstående som professionella.
Förr om åren gjorde även ’En bok för alla’ stor skillnad i många mindre bemedlade hem. För en billig peng kunde den nyfikne stifta bekantskap med uppväxtskildringar, med poeter och världsomseglare. ’En bok för alla’ finns kvar, men i kraftigt förändrad form efter att den borgerliga regeringen för tio år sedan bestämde att förlagets folkbildande insats inte längre behövdes och sänkte det statliga stödet med tio miljoner kronor per år.
Politik gör skillnad. För biblioteken och därmed för bildningen. Att S/Mp-regeringen tydligt prioriterar bibliotek och bildning är oerhört välkommet och välgörande.