Det känns lite avigt att gratulera regionen till en öppenvårdsmottagning för unga när det gäller missbruk och psykisk ohälsa. Helst skulle vi förstås vilja att sådan verksamhet inte behövdes.
När jag för mycket länge sedan utbildade mig till socialarbetare hände det att jag fick frågan om det verkligen fanns några större problem på Gotland. Fortfarande händer det att jag möter bilden av landet utanför storstadsområdena som idyller utan allvarligare sociala bekymmer.
Att ”alla känner alla” är delvis en myt som inte stämmer fullt ut ens ute i de mindre socknarna. Det är ganska glest mellan människorna, alla i en årskurs möts inte längre i den lokala skolan och fler än förr ger sig iväg och jobbar någon annanstans. Det är inte heller givet att det alltid är bra att vara väl känd i omgivningen. Den som hamnat i ett fack kan ha svårare att ta sig därifrån än i en mer anonym miljö.
Samtidigt finns det fördelar i det mindre samhället. Och toleransen kan vara stor i en trakt där varenda person är viktig för till exempel affärens existens eller föreningslivets fortlevnad. Det går helt enkelt inte att generalisera. Olyckliga människor finns överallt och ämnen att missbruka går alltid att få tag i. Nätdroger sprids lika lätt i Sundre som på Södermalm.
I går invigdes MiniMaria på Gotland. Verksamheten har varit i gång sedan slutet av förra året. Begreppet kommer från Stockholm där behovet av insatser för ungdomar med missbruksrelaterade problem på 1990-talet kom att mötas med lokala enheter. Nu finns de på flera håll i Stockholmsområdet men även i andra större städer som Göteborg, Linköping och Norrköping.
Konceptet går ut på att unga ska fångas upp tidigt i en påbörjad eller hotande missbrukarkarriär. Genom att mottagningarnas samarbetar i ett gemensamt nätverk får vi tillgång till utvecklingen också på andra håll. Här på Gotland är åldergränsen satt till 24 år men verksamheten riktar sig också till föräldrar och andra som finns i de ungas närhet.
Det behövs både hälso- och sjukvård och socialtjänst för att bilda en fungerande kedja runt de unga som blir så heltäckande som möjligt. Som Sveriges enda region med ansvar för både kommunal socialtjänst och landstingsvård har Gotland goda möjligheter att brygga över revirstrider och kompetenstvister. Eller borde åtminstone ha det om det finns en vilja att arbeta tillsammans. Det är alltså knappast en slump att Gotlands MiniMaria är något av en pionjär utanför storstäderna.
Med sommarjobb, Skolfam, Ungdomskraft och flera andra ungdomssatsningar börjar Gotlands profil som en ambitiös plats för barns och ungas behov bli allt skarpare. Etableringen av MiniMaria faller väl in i det mönstret. Det ska ses som en medveten investering i framtiden, sa avgående regionrådet Hanna Westerén (S) och fick medhåll av kollegan Stefaan De Maecker (MP) vid invigningen. Med tanke på hur verkligheten ser ut kan vi inte låtsas som att beroendeproblemen inte finns här.
Så ja, mot den bakgrunden finns det anledning att glädjas åt att det nu finns ett MiniMaria på ön.