Nu när Alliansen dödförklarats av sina förmyndare, tävlar de borgerliga partiledarna om att skriva historien om vad som de facto ledde till dess upplösning. Var det, som Jan Björklund och Annie Lööf förfäktar, det faktum att Anna Kinberg Batra och senare Ulf Kristersson mjuknade i sin hållning gentemot Sverigedemokraterna? Eller var det Lööf och Björklunds historiska beslut att rösta nej till Ulf Kristersson och budgetsamverka med S och MP som blev den sista spiken i kistan? Om detta tvista de lärde. Vi andra får nog tålmodigt vänta på nästa omgång politiska memoarer för att kunna kartlägga vad som faktiskt hände i relationen mellan de borgerliga partierna under den senaste mandatperioden.
Det är svårt för min generation, den som lite slarvigt kallas millenials, att föreställa sig en delad borgerlighet. Vi är uppväxta med Reinfeldtårens stränga Alliansdisciplin. Fyra partier, i takt under regeringsmaktens ansvar. Gemensam logotyp och brandorangea tröjor.
Att Fälldins regeringar på 70-talet sprack under kärnkraftsfrågan och skattepolitiken, eller att finanskrisen och Öresundsbron fick Bildtregeringen på 90-talet att darra, känns främmande. Men svensk borgerlighets historia är en decennier lång exposé över ställningskrig och misstro. I den bemärkelsen är Fredrik Reinfeldts bedrift historisk – att kunna samla borgerligheten och ena den under regeringstaburetterna i åtta år.
Men för historieskrivningen är kronologin glasklar:
Thorbjörn Fälldin samlade svensk borgerlighet.
Fredrik Reinfeldt enade svensk borgerlighet.
Ulf Kristersson splittrade svensk borgerlighet.
Sett ur ett historiskt perspektiv har det långvariga regeringsinnehavet för Socialdemokraterna inte enbart handlat om socialdemokratins parlamentariska och politiska styrka, utan också om svensk borgerlighets historiska splittring. När Socialdemokraterna var ett 40-45 procentsparti var en delad höger ingen svår motståndare. Det skulle, som bekant, dröja till 1976 innan Sverige fick sin första borgerliga regering sedan mellankrigstiden. Det är först när borgerligheten har förenat sig, inför och efter riksdagsval, som den på allvar har kunnat vara ett regeringsalternativ.
Oavsett hur man vrider och vänder på siffrorna är det säkraste alternativet för Moderaterna, om de vill ha regeringsmakten vill säga, att samla de borgerliga partierna. Det kan vara värt att minnas för de moderater som i dagsläget skäller som bandhundar på centerpartister och liberaler, att den bästa vägen till en borgerlig statsminister går genom en enad borgerlighet.
Men maktbalansen mellan högerpartierna skiftar ständigt. Att Moderaterna är största borgerliga parti är en relativt modern företeelse. Fram till 1980-talets mitt var Moderaterna ett smalt, konservativt parti på den yttersta högerkanten. Bara 20 år senare var man utan konkurrens den dominerande kraften i svensk inrikespolitik i allmänhet, och i svensk politik i synnerhet. Det kan vara värt att ha i åtanke i dessa dagar, när striden om borgerlighetens själ och väljare rasar.
Och för att förekomma borgerliga invändningar mot denna text: ja, en borgerlighet med lösare sammansättning innebär också större möjligheter för socialdemokratin att regera. Tveklöst är det så. Men en strategisk borgerlighet skulle också kunna dra nytta av det.
2010 fick Fredrik Reinfeldt och hans moderater strax över 30 procent av rösterna. Socialdemokratin gick på knäna. Alliansen säkrade regeringsmakten för ytterligare fyra år, om än utan majoritet. Sett i backspegeln är Fredrik Reinfeldts största strategiska misstag att han inte initierade ett djupare samarbete med Miljöpartiet efter valet 2010. Det hade gett hans regering majoritet i riksdagen, och hade troligtvis kunnat rita om den politiska kartan för en god tid framöver. Nu stannade det vid en minoritetsregering och en förlorad möjlighet. Nio år senare är Alliansen upplöst, korvgrillningen i Maramö och trädplanteringen hos Maud Olofsson bara avlägsna minnen, och Sverige har en historisk mittensamverkan kring budgeten.