Det är frågan, som många ställer till de borgerliga partierna. Liberalerna (L) och Centerpartiet (C) har varit mycket tydliga med att de inte tänker regera med stöd av Sverigedemokraterna (SD).
Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) har däremot varit allt annat än tydliga. Men så har de också i sina led personer med en stark vilja att driva borgerlig politik oavsett vilka följder det får i form av inflytande av främlingsfientlighet och isolering från omvärlden.
M som tidigare varit tydliga EU-vänner, börja nu även svänga i den frågan, för att anpassa sig till deras nya mer nationalistiska politik.
Efter Statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande om att han efter valet väljer att sitta kvar, om det inte utkristalliseras ett uppenbart annat regeringsalternativ, satt fart på diskussionen. Oavsett hur det går i valet ska det enligt det nya regelverket röstas om statsminister.
Om vi utgår ifrån scenariot att det inte blir någon större skillnad i riksdagen jämfört med i dag, det vill säga att Socialdemokraterna (S), Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V) är större än det borgerliga blocket. Ett scenario som inte känns otroligt med tanke på de opinionssiffror som SCB tog fram i november.
Då har de borgerliga partierna sagt sig rösta emot att Löfven sitter kvar, och vill se en talmansrunda. Men att avsätta Löfven är inte samma sak som att en borgerlig regering tillsätts med stöd av SD. För en sådan lösning är som sagt både C och L emot. Vad vill då de två partierna ha ut av att avsätta Löfven och ge talmannen i uppdrag att ta fram en statsministerkandidat?
Jag tror att tanken från C och L är att ge Löfven en ny chans att bilda regering. Antingen en samlingsregering där S, MP, C och L kan ingå, eller att Löfven får bilda en minoritetsregering med bara Socialdemokratiska ministrar.
En fråga som jag inte hört är hur C och L ställer sig till att stödja en M, KD och SD regering. En konstellation som inte heller kan kännas omöjlig rent mandatmässigt och utifrån partiernas uttalanden.
Hur mandatfördelningen ser ut efter valet 2018 kan ingen med bestämdhet sia om, men det finns ändå frågor som vi väljare vill ha svar på innan vi står vid valurnorna.
Om man vill ta fram negativa saker att skriva om så är det inga större problem. När arbetslösheten stadigt sjunker och nu är på nivå med november 2008. När sysselsättningen är den högsta som uppmätts i Europa.
Då kan man ändå leta fram en negativ vinkel på det hela med braskande rubriker om jobbfiasko, då de utlovade jobb- och utbildningsplatser till unga och långtidsarbetslösa blivit en tummetott. Visst är den enskilda åtgärden inte lyckad utifrån de tankar man hade.
Men då arbetslösa får arbete i rasande takt och många av de andra åtgärderna fungerar ypperligt har jag svårt för att ta rubrikerna om fiasko på allvar. Då känns det mer som nyhetstorka och lösnummer rubriker.
Den gamla klyschan att ”hund bet man” inte är en nyhet medan ”man bet hund” är en nyhet blir här tydlig. Man säljer helt enkelt inte tidningar med rubriker om att regeringen gör ett bra arbete.