Läser du tidningen på måndag också har du överlevt lussenatten, en farlig natt enligt svensk folktro. Håller du dig vaken då kan du kanske höra huskatten byta några ord med undulaterna eller grannens tax. Djuren kan nämligen tala den här natten. Och vad har det med Lucia att göra? Ungefär lika mycket som den kristna julen har med midvinterblot.
I Luciatid ska underbara ungar sjunga falskt och glömma texten och framkalla tårar hos känsliga släktingar. Visst sjunger många vackert men det är inte riktigt det som är poängen. Det är inte det felfria framförandet och den symmetriska uppställningen som gör dagisfirandet till en höjdpunkt så här års.
Det får gärna vara fem lucior, två tärnor och åtta pepparkaksgubbar i tåget. Blir det stjärngossar är det trevligt men jag har en känsla av att kombinationen vit klänning och pappersstrut inte är det nya svarta i dagiskretsar.
Kanske minskar Luciafirandet, kanske inte. De som skyller allt på invandringen passar på att kasta skulden dit och det sprids fortfarande uppdiktade historier i sociala medier om svenska seder som förbjudits. Ledsna barn ska inte få agera pepparkaksgubbar och de gamla svenska traditionerna hotas brukar det heta.
Men vänta nu, den gamla svenska traditionen med pepparkaksgubbar i Luciatåget? De flesta som lussar i sådana dräkter är födda på 2000-talet. Var finns de far- eller morföräldrar som växt upp med den seden?
På den tiden jag var med och lussade bestod tågen av Lucia, tärnor och stjärngossar, punkt slut. Så småningom dök en och annan tomtenisse upp, från en helt annan tradition än den sicilianska helgonlegend som är Sankta Lucias ursprung.
Och hur var det egentligen med barnen och pepparkaksdräkterna? När jag ber om exempel hänvisas jag till en tre år gammal händelse i Laxå som raskt rättades till och alla fick vara klädda som de ville.
Lucia firas fortfarande överallt och den som tar sig till domkyrkan i morgon när Gotlands och GT:s Lucia kröns lär få leta efter tecken på en tynande tradition.
Men visst ändras våra seder. Som de alltid har ändrats. Olika traditioner vävs in i varandra, nya idéer uppstår, trosuppfattningar och praktiska anpassningar till årstiderna bakas ihop till en ofta rätt trevlig anrättning.
Den som studerar svenska traditioner i tron att invandraringen styr skulle av alla halloweenspöken, ljus-omslingrade träd och ho-ho-ande rödklädda tomtar dra slutsatsen att vi upplevt en massinvandring från USA.
För hundra år sedan fick gotländska barn ”Staffansgutt” i skorna på annandagen. Hur många under fyrtio har ens hört talas om det?
Det är trevligt med traditioner så länge vi inte blir slavar under dem. –Traditionspoliser har alltid funnits. Det är tråkiga typer som inte förstår vad det är frågan om, som Agneta Lilja, lektor i etnologi, sa till Upsala nya tidning härom veckan.
Det är vi som lever här och nu som skapar och utvecklar traditionerna och det som fungerar och vi gillar blir kvar.
Tro inte på ogrundade rykten om vad folk du inte känner varit med om någon annanstans och skyll inte på någon annan om du hellre äter vinbladsdolmar än grisfötter.