När Eva Bofride politisk chefredaktör på Gotlänningen igår, kommenterar min lördagsledare gör hon samma fel som borgerliga politiker och tyckare gör dagligen. De ser symtomen, men inte sjukdomen. De flesta av oss reagerar när något händer som bryter mot den norm eller den kultur som är normal i sammanhanget.
När det blev mjuk och gulligt på fullmäktiges möte förra måndagen reagerade alla vi politiska redaktörer. Hade samma positiva yttranden och gester utbytts mellan exempelvis Björn Jansson och Tommy Gardell hade vi också reagerat, men troligen hade vi sett det mer humoristiskt.
Hade det utbytts mellan Björn Jansson och Meit Folin så hade vi också reagerat, men då troligen med undran över hur deras förhållande till varandra är. Vi skulle reagera och vi reagerade för att det vi såg bryter mot den norm som gäller för ett fullmäktigemöte, och precis som Eva Bofride skriver ”Om man gillar slängpussar eller inte har inget som helst med genus eller jämställdhet att göra”
Hur vi reagerade har egentligen ingen betydelse utan det är reaktionen som är symtomen. Normen eller kulturen är sjukdomen och den verkar Eva Bofride inte se. Hade ett mjukt och gulligt beteende varit del av kulturen under ett fullmäktigemöte hade vi inte haft denna debatt, men nu är kulturen mer dominerad av det vi generellt sett ser som ett manligt beteende.
Något maskulint är hårt och tufft, medan något feminint är mjukt och sött. Allt detta med hur tjejer och killar skall vara har vi fått lära oss från barnsben, men just därför behöver vi vara medvetna om att det är grovt generaliserande.
Vi blir imponerade av kvinnor som slagit sig in i manligt dominerade branscher, men ser inte lika positivt på män i kvinnliga branscher. På Handelshögskolan i Stockholm fanns det viktiga befattningar som var besatta manliga doktorer eller professorer och befattningarna var viktiga steg i karriären.
När någon av dessa viktiga befattningar besattes av en kvinnlig doktor eller professor, blev befattningen helt plötsligt en vanlig administrativ tjänst utan utvecklingsmöjligheter.
Kulturen på Handelshögskolan var så extremt uppdelad på vad männen gjorde och vad kvinnorna gjorde så befattningarna blev automatiskt lägre värda då en kvinna hade dem bara för att kvinnor generellt sett på Handelshögskolan inte var doktor eller professor, utan administratör.
På Handelshögskolan var, är?, diskrimineringen symtomen, och kulturen och den manliga normen, sjukdomen. Kulturen måste brytas för att symtomen skall upphöra. Nu är Regionfullmäktige på Gotland dess bättre betydligt mer jämställt, men samma sak gäller för fullmäktige, våra reaktioner på det mjuka och gulliga beteendet är symtomen och men det är kulturen som är sjukdomen.
Jag avslutar med Eva Bofrides exemplariska förklaring och hoppas hon får på sig genusglasögonen och ser sjukdomen istället för symtomen: ”Det är precis just detta som är att inte ha genusglasögonen på. Att inte inse hur normer och förutfattade meningar är så fast rotade i oss att vi inte ens ser dem själva.”