I dagarna har det presenterats ett antal så kallade väljarundersökningar. Undersökningarna varierar i undersökningsmetoder och i antal tillfrågade, men de får nästan lika mycket genomslag i media.
Exempelvis får YouGov:s tvivelaktiga undersökningar lika mycket genomslag som SCB:s välrenommerade. SCB gör ett statistiskt urval utifrån väl beprövade vetenskapliga metoder, medan YouGov rekryterar sitt urval på nätet med lock och pock. Däremellan finns det en hel uppsjö av olika undersökningar och företag som gör dem.
De undersökningar som gjorts nyligen ger en mycket varierande bild av hur det politiska läget ser ut i dag. När jag kollar på tre stycken undersökningar gjorda av Novus, Demoskop och SCB, alla under maj, så skiljer det upp till 5,7 procent för Socialdemokraterna mellan de olika undersökningarna. 5,7 procent är mer än vad Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet får.
Som man frågar får man svar, är ett gammalt uttryck som känns passande i djungeln av alla väljarbarometrar. Man kanske skulle skapa ett nytt uttryck som också passar väl in, som de man frågar får man svar. Att Sverigedemokraterna haft extrema siffror i YouGov:s väljarbarometer är inte så konstigt då de har ett enorm bra internet baserat kontaktnät där deras sympatisörer gör ett mycket bra arbete. Övriga partier har ännu inte klarat av att anpassa sig till moderna kommunikationsvägar på samma sätt.
Vilken kan man lita på? Behöver vi lita på dem, eller är det bara valresultatet som vi behöver förhålla oss till?
Väljarundersökningarna tenderar också att bli fler och fler. Tidningar, politiska partier och andra intresserade aktörer gör egna beställningar som de också väljer att föra ut i mediebruset. I och med den stora mediala genomslagskraften undersökningarna får finns risken att de politiska partierna ger sig in i populismens mörka träsk.
Sakfrågor som får stort utrymme i media blir viktigare än att försöka få vårat samhälle att bli bättre. Det blir en tävlan om sympatierna istället för en tävlan om det bästa samhällsalternativet, vilket egentligen borde ge fler röster.
Jag tror att det politiska parti som lyckas förmedla en helhetslösning på samhällets nuvarande problem och framtida utveckling som medborgarna köper, kommer vinna många val framöver.
Men då krävs det mod att lämna sakfrågorna en tid för att sen ha förklaringarna på varför enskilda sakfrågor inte har populistiska lösningar. I dag känns det inte som om det partiet finns. Jag hoppas förstås att Socialdemokraterna kommer att bli det partiet och jag hade den känslan under Håkan Juholts tid som Socialdemokraternas ordförande.
Men det gick som det gick för Håkan Juholt, och jag är tveksam till att det finns någon som är beredd att ta upp Juholts tappade stafettpinne för att ge Sverige en hoppfull berättelse om morgondagens samhälle.
Ett samhälle där alla är med, där ingen är utanför och där alla bidrar efter förmåga, och alla får efter behov. Det jämställda samhället. I alla fall så länge partierna ger väljarundersökningar för stort utrymme i deras politik.