Redan innan Leif Östling (ordförande i Svenskt Näringsliv) hade mage att kommentera sin egen aggressiva skatteplanering i förhållande till den av Socialdemokraterna uppbyggda välfärdsstaten Sverige i termer av ’vad fan får jag?’, har jag funderat mycket över vad jag får och vad den generella välfärden är värd. För mig är svaret: ovärderlig.
Fredagen den 13 oktober blev jag mamma till en liten dotter. Inga konstigheter, alla mår bra. Hela lilla familjen togs omhand och lillans start i livet blev den tryggast tänkbara. Just det jag önskar för alla barn, oavsett deras föräldrars förutsättningar. En annan fiffig S-märkt reform är kostnadsfria läkemedel för barn.
Vår familj skulle i ärlighetens namn kunna betala för lillans läkemedel, men i dagsläget betalar de flesta av oss gladeligen in till vår gemensamma kassa, för att ingen förälder ska tvingas välja bort eller skjuta upp barnens läkemedelsinköp. Ett annat område som ligger mig varmt om hjärtat är skolan, vars kompensatoriska uppdrag är så obeskrivligt viktigt, och som medfört att Sverige blivit den kunskapsnation vi är idag. Där även arbetarungen har råd att studera vidare och där den vars föräldrar inte mäktar med att fullt ut stötta, möts av kunniga pedagoger som uppmuntrar och ser varje barns potential.
Just det här att alla i Sverige, oavsett vilka vi är, får tillgång till välfärden - utifrån behov, inte plånbok - är så outsägligt genialt. Det bygger ett samhälle med tillit, där vi vet att vi betalar in till ett gemensamt system, i trygg visshet om att när vi behöver sjukvård eller äldreomsorg så har vi rätten på vår sida. Den solidariska svenska välfärdsmodellen gör att Sverige i så många avseenden är ett tryggt land att leva i, och det är också minst sagt märkbart vad som sker när välfärdsstaten rullas tillbaka, när människor upplever att de hamnar utanför systemet, när de inte räknas. Hopplösheten breder ut sig, arbetslöshet och ohälsa likaså, och plötsligt finns isolerade öar, mitt i Sverige, där tilliten minskar och kriminalitet och systemhotande aktiviteter ökar.
Det förekommer i Sverige idag att vården är underbemannad, att väntetiden på att polisen ska komma är för lång och att barn nekas särskilt stöd. Somliga förmögnas reaktion på detta, förefaller vara att skatteplanera än mer aggressivt, jobba ännu hårdare för att se till att skattepengar för allt i världen inte hamnar där de kan användas för ökande gemensamma behov. Reaktionen bör och måste alltid vara mer välfärd, mer solidaritet, inte mindre. Svaret på Östlings fråga ’vad fan får jag?’ har besvarats av många, men det tål att sägas igen: Leif Östling får leva i en välfärdsstat, där reglerna är få, men enkla.
Den som har mycket, ska bidra med mycket. Detta för att åstadkomma ett samhälle som håller ihop, där vi har råd att ta hand om varandra. Leif Östling med flera har allt att vinna på att bidra, just för att vi alla får så mycket tillbaka, i olika skeden av livet, och för att den dagen den förmögne blivit av med sin pengasäck, har han ändå full tillgång till välfärdsstatens alla förmåner. Genialt som sagt: mät och möt behoven, inte plånboken. Bidra, och fortsätt bygga Sverige starkt!