Samarbetet mellan skola och arbetsliv måste bli bättre, inte minst för elevernas skull. Om eleverna inte vet varför de går i skolan blir det också svårt att motivera dem till att göra sitt bästa.
I vågorna efter att rektorn för Högbyskolan i Hemse valde att säga upp sig har en del av debatten rört elevers intresse för att studera. Man har pratat om att en ”antiplugg-mentalitet”. Det är inget nytt. Den mentaliteten fanns i skolan redan på min tid. Det är möjligt att den mentaliteten jobbats bort på ett förtjänstfullt sätt, och nu återigen dyker upp, men det ställer jag mig tveksam till.
Jag var nog en rätt vanlig elev under tiden i grundskolan. Jag och många med mig undrade varför vi gick i skolan. Visst var det trevligt att ha något att göra, och vissa ämnen var riktigt intressanta då det gav utmaningar, men jag tror aldrig jag fick en riktig aha-upplevelse om varför jag och alla andra gick i skolan.
Rektorer och lärare har ett stort ansvar och en pedagogisk utmaning att inspirera eleverna till en ”plugg-mentalitet”. Eleverna måste förstå varför de går i skolan och vad det betyder för dem att faktiskt göra sitt absolut bästa för att lära sig så mycket som möjligt.
Alla barn har drömmar om vad de skall bli när de blir stora. Att låta barnen få träffa personer som jobbar med deras drömyrke är en väg att gå. När de personerna berättar för barnen om vad som krävs för att bli brandman, läkare, programledare på TV, eller vad nu barnen drömmer om, kan det ge eleverna den knuff de behöver för att anamma en ”plugg-mentalitet” istället för en ”antiplugg-mentalitet”.
Men skolan behöver också ta hjälp och få hjälp av näringslivet. Skolan kan redan på lågstadiet besöka olika arbetsplatser vilket kan ge barnen nya drömmar och nya vägar in i ”plugg-mentaliteten”. Skolan kan också ge lokala entreprenörer möjlighet att berätta om hur deras arbete är och om vilka utbildningar deras arbetsuppgifter kräver. Om skolan låter barnens föräldrar berätta om sina jobb och vad som krävs för dem så kan det också vara en väg till ”plugg-mentaliteten”.
Möjligheterna till att ha barn på arbetsplatsbesök och praktik ökar med deras ålder. Givetvis kan man inte släppa sjuåringar fria på en arbetsplats, men i takt med att blir äldre ökar den möjligheten. Här har arbetsgivarna ett mycket stort ansvar.
För att just deras arbetsplats och bransch skall kunna visas upp från sin absolut bästa sida, måste besöken eller praktiken var välplanerad. Den eller de som skall hålla i besöken eller vara ansvarig för praktikanten måste ha ett bra sätt att möte barnen och ungdomarna. För ingen arbetsgivare vill väl att besökarna eller praktikanterna skall ge dem tummen ner.
Från skolans sida måste de ha en bra organisation för arbetsplatsbesök och praktikperioder innan eleverna kommer ut så alla elever vet vad som gäller. Skolan måste också ha en uppföljning från eleverna som sen på ett bra sätt kommuniceras och diskuteras med arbetsplatserna.
Om det här fungerar, tror jag att fler elever får en aha-upplevelse om varför de går i skolan och därmed anammar en ”plugg-mentalitet”.