Debatten efter det nya fullmäktiges beslut att inte godta varken underskott eller att tillskjuta pengar för de nämnder som räknar med att få ett minusbokslut går vidare. I dagens GT har Inger Harlevi (M) och Bibbi Olsson (C) en insändare där de försöker ge sin syn på frågan, men utan att lyckas. Jag förstår i alla fall inte vad deras beslut innebär i sak förutom som signalpolitiskt instrument. Och då med hot som signal.
Tidigare rödgröna majoritet har vid liknande tillfällen sagt att underskotten inte är okej och att nämnderna måste göra allt de kan för att hålla budget.
Men den tidigare rödgröna majoriteten har insett att underskotten inte beror på nämndens tillkortakommanden utan bland annat på att den gotländska sjukvården är underkompenserad med mellan 200 och 300 miljoner kronor och andra beslut av riksdag och regering som inte kunnat förutses. Att då ”hänga” nämnden och dess ledamöter har inte känts rättvist. Den före detta majoriteten har istället låtit fullmäktige godkänna att nämnden fått lov att göra ett underskott, och därmed har ansvaret lagts över på fullmäktige som också har det övergripande ansvaret för Region Gotlands ekonomi och verksamheter.
Dåvarande opposition vilka numera sitter i en minoritetsledning har sen 2016, då jag började på min nuvarande tjänst, varit emot ett sådant behandlande av underskotten. Även om de under sin tid i ledningen tidigare år själva godkänt överskott på liknande sätt.
Så vad innebär den nya hårda hållningen där nämnderna tvingas ta hela ansvaret oavsett vad som orsakar deras underskott? Signalen borde vara tydlig, spara på allt som går att spara på och gärna lite till. Men i Harlevi/Olssons insändare beskriver de att det inte finns några möjligheter att spara in underskotten under den korta tid som är kvar på året. De beskriver samtidigt att vi gotlänningar givetvis ska ha samma vård som i övriga landet. Är den hårda hållningen bara retorik och ett slag i luften? Eller ska pressen på nämnderna och förvaltningsledningarna öka så till den grad att de riskerar att bli personligt ansvariga för underskott de inte kan beskyllas för.
Harlevi/Olsson ger också förslag på ett antal besparingsförslag som jag tar för givet redan har diskuterats och jobbas med inom hälso- och sjukvården. Det som ger mig lite kalla kårar är deras tanke att sjukresorna till fastlandet ska bokas med färja och buss/pendeltåg initialt, och sen ändras om patientens hälsotillstånd medger det. Det är samma regler som gäller i dag, med en liten nyansskillnad. Så här står det på regionens hemsida: ”I första hand bokas sjukresorna med billigaste färdsätt om det inte föreligger ett medicinskt behov att resa med annat färdsätt.” Skillnaden är att nu ansöker den resande om sjukresor och kan redan då ange sin medicinska status. Med den ändring som föreslås i insändaren blir det någon form av överklagande då det är biljetter för färja och buss/pendeltåg som skickas ut.
Vem tar det beslutet? Ska läkarna åläggas ytterligare arbetsuppgifter och skriva färdsättsintyg? Eller ska någon utan läkares kunskap ta de besluten?
Först för man ett hiskeligt liv om underskott som tillkommit av orsaker man inte kunna hindra eller förutse och kräver ansvar av nämndernas ledamöter. Sen föreslår man själva besparingar som redan genomförs. Jag förstår inte vad det är som sker. Kan ni förklara er?