Häromdagen såg jag en äldre man passera en tiggande person utanför den närbelägna affären. Han lämnade ett bidrag i den framställda muggen och lyfte därpå handen till en artig hälsning. Det är ett agerande som står i bjärt kontrast till de övergrepp vi kunde höra om i gårdagens P1 Morgon. EU-migranter som tigger på gatorna i Stockholm berättade hur de får muggen vält och tillmälen kastade efter sig. Särskilt utsatta är deras sovplatser på natten. Det förekommer misshandel men handlar oftare om missaktning. Spottloskor och svordomar hör till vardagen.
Jag vill gärna hoppas att sådana beteenden inte förekommer här på ön. Men det sprids många ”sanningar” om de som tigger, vilka de är och vad de gör med de pengar de får ihop.
Så låt oss ta det igen. Organisationer, journalister och enskilda som följt människor som ber om pengar på gatorna i Sverige ger en tämligen samstämmig bild. Information går att finna bland annat i omfattande reportage i DN, dokumentärer i Sveriges Radio och information från Stockholms stadsmission.
Människor som tigger är ingen särskild människosort. Det är inga änglar som sitter på våra gator. Inga onda människor heller. När de inte har någonstans att bo bidrar deras sovplatser till att det blir skräpigt. Deras närvaro påminner oss om hur olika levnadsförhållandena är i Europa och det är inte särskilt trevligt att påminnas om.
De som sitter där timme efter timme i snålblåsten är EU-medborgare, ofta romer och kommer mestadels från Rumänien. Många har blivit arbetslösa på senare år och lever i mer eller mindre usla miljöer i sitt hemland. Pengarna de får ihop går till levnadsomkostnader hemma, till skolböcker eller sjukhusvård för barn och anhöriga, till skulder. Olika beräkningar av hur mycket det går att få ihop brukar hamna runt 70-75 kronor om dagen. Det måste också räcka till resan och uppehället här och helst till en mobiltelefon för att hålla kontakten med hemorten där ofta barnen finns kvar.
Det finns inga belägg för att tiggeriet är organiserat annat än att flera reser tillsammans och kanske hjälps åt med resan. Ett par enstaka fall av människosmuggling har uppdagats, inget på senare år.
Det finns väldigt få alternativ för de här människorna utom prostitution och brottslighet. Många, de allra flesta skulle jag tro, skulle mycket hellre arbeta men saknar språkkunskap, utbildning och kontakter. En del är analfabeter. De får inte stanna mer än tre månader i taget om de inte får en anställning så de kan försörja sig. Det klarar nästan ingen.
Det finns nätverk, också här på ön, till stöd för de som ber om vår hjälp. Kyrkan har tagit initiativ till ett natthärbärge och regionen är med på noterna. Men det sprids också myter, och det finns grupper, inte minst på nätet, som vill förbjuda tiggeriet, som om det skulle lösa något problem.
Godta inte skvaller om tiggeriet, för inte vidare det du inte har goda skäl att tro på. Arbetarrörelsen i Värmland startade för flera år sedan kampanjen ”Varför säger du så?” mot främlingsfientlighet. Det är en väldigt bra fråga att ställa.