Donald Trump landade förra veckan i Europa, i Bryssel närmare bestämt, som det sista ledet i en nio dagar lång jungfruresa. När denna krönika skrivs vet vi fortfarande mycket lite om hur Europabesöket artat sig, men det är onekligen två radikalt motsatta politiska kulturer som möts i Bryssel.
Europas långsamt malande byråkratiska kvarnar – och Donald Trump, en politisk ledare som överträffat allt i sin hänsynslöshet gentemot politiska normer och demokratiska principer. Ställer pressen för jobbiga frågor? Porta dem! Driver rättsväsendet för obekväma utredningar? Sparka FBI-chefen!
Det är verkligen rysligt att se hur snabbt politisk praxis och norm kastats åt sidan i Trumps USA. Och det för osökt tankarna till Europa. Även om de populistiska och högerextrema rörelserna här verkar ha stannat i växten något, kan vi inte utesluta att något av dem kommer till makten. Vill vi försvara våra demokratiska system har vi en läxa att göra.
Våra demokratiska system har vuxit fram under lång tid. I Europa har de långsamt mognat från kungahusens envälden till demokratisk parlamentarism under hundratals år. Trots detta är demokratin bräcklig. Som sätt att organisera ett samhälle är demokratin ung – knappt hundra år i Sverige.
Det kan, för de flesta av oss, tyckas länge, men är i själva verket ett ögonblick. Utvecklingen i Ungern och Polen, som glider mot allt mer auktoritära system, visar att striden om demokratin fortfarande är den mest brännande frågan i vår tid.
Den ekonomiska ojämlikhet som tillåtits växa i Europa och i Sverige tänjer på tålamodet och skapar stor friktion. Välståndet ökar, men fördelningen av rikedomarna är orättvis. Hur mycket orättvisa och ojämlikhet är egentligen acceptabelt i ett samhälle?
Därför måste vi förstå att demokrati inte bara är att ha fria, demokratiska val och ett styrelseskick där hela folket ges inflytande. Det innebär också att organisera sina samhällen på ett sådant sätt så att alla har möjlighet, och rättighet, att leva i trygghet och uppnå sin fulla potential.
Det innebär att alla arenor i samhället måste vara öppna för alla. Ojämställdhet ökar det demokratiska underskottet. Fattigdom och klassklyftor likaså. Och så länge ett barns livschanser i hög grad bestäms utifrån de förutsättningar hen växer upp i – ja, då har vi ett problem.
På många sätt liknar den demokratiska utmaning vi står inför i dag den som våra förfäder stod inför i början och mitten av 1900-talet. Att försvara den parlamentariska demokratin och den fria pressen är en strid som många av oss trodde redan var vunnen – men kanske är det den största lärdomen vi kan dra av vår samtid.
Demokratin måste vinnas - och levas – varje dag.
Den kräver den typen av allianser som slöts mellan socialdemokrater och liberaler i början på 1900-talet.
Det måste göras genom att kompromisslöst sluta upp bakom den fria pressen och det fria ordet – och det måste göras genom att aktivt bekämpa de sociala klyftor och den ekonomiska ojämlikhet som tär på våra samhällen.