Ska socialdemokratin vara nöjd med sitt valresultat? Det är den fråga som de flesta socialdemokrater, och en hel del andra, funderat på sedan valnatten. Är 28 procent ett godkänt valresultat, eller är det en katastrof?
Om vi börjar med den optimistiska hållningen. Socialdemokraterna låg i våras på historiskt låga nivåer, strax under 25 procent, i de allra flesta opinionsundersökningarna. Det har flera orsaker, och att reda ut det kräver mer utrymme än vad den här spalten medgiver. Men en tuff mandatperiod i minoritet, och några partistrategiska misstag under våren, bäddade för ett sviktande förtroende i väljarkåren.
Efter en historiskt stark valrörelse lyckades man överträffa förväntningarna och landa på 28 procent. Detta är det sämsta valresultatet för partiet på drygt hundra år – men sett ur ett internationellt perspektiv är det en makalös bedrift.
Runt om i världen, och framförallt i Europa, krymper de socialdemokratiska partierna. I Frankrike och Grekland, i Spanien och i Nederländerna, är de traditionella socialdemokratiska partierna i det närmaste utraderade. I våra grannländer i Norden har ett väljarstöd på runt, eller strax under, 25 procent etablerats som en ny normalnivå.
Men svensk socialdemokrati har alltid varit säregen och utmärkt sig från sina internationella kamrater. En internationell jämförelse haltar i det perspektivet. Sverige har en internationellt sett urstark fackföreningsrörelse och traditionellt en väldigt hög tillit till socialdemokratisk politik.
Håller detta på att erodera? Är det vad som ligger till grund för det sviktande stödet för socialdemokratin? Om vi anslår det mer pessimistiska perspektivet: en stor andel av väljarna har röstat på partier som traditionellt har fört en högerorienterad ekonomisk politik. Alliansen och Sverigedemokraterna för en ekonomisk politik som är väsensskild från den socialdemokratiska.
De rödgröna partierna har krympt i flera val i rad och en större del av väljarkåren uppfattar sig som höger. Samtidigt stärks ytterflankerna i det politiska landskapet.
Den här valrörelsens dagordning, med sjukvårdsfrågor högt på agendan, borde ha varit gynnsam för ett socialdemokratiskt parti med högt förtroende i välfärdsfrågorna.
Jag tror inte att man helt ska luta sig mot analysen att det går historiskt dåligt för socialdemokratin i Europa, att göra det är att till viss del friskriva sig ansvar. Svensk socialdemokrati har alltid varit unik i det avseendet. Och ett partis öde är inte förutbestämt. Det borde finnas stöd i väljarkåren för ett socialdemokratiskt parti som driver en progressiv ekonomisk politik och en transformativ välfärdspolitik. Som tydliggör att det går att skapa ett annat samhälle, som utkristalliserar en vision bortom slagorden och som lägger vikt på att förändra sin egen organisering.
Jag tror att den huvudsakliga uppgiften för socialdemokratin framåt handlar om att diskutera och omorganisera den egna rörelsen för att stärka den lokala organiseringen. Detta kommer att ge styrka och livsluft åt den politiska diskussion som krävs framåt.
Men det är ingen lätt uppgift.