Den bild som vi oftast förknippar med politiker är att de är ovänner. Från talarstolen, under intervjuer om politiska förslag och under presskonferenser hör och läser vi oftast att de inte är överens. Dessutom är den andra sidans förslag dumma.
När mötet är slut, lamporna släckts och journalisterna börjat jobba med sina texter eller inslag är samvaron mer kärleksfull.
Detta blir tydligt när Björn Jansson nu, när han avslutar sin tid som regionstyrelsens ordförande, hyllas av alla, oavsett partifärg.
Man kan absolut jämföra med idrottare. Närmast kommer jag att tänka på NHL-slutspelet i ishockey där spelare ena dagen pucklade på varandra på isen, för att när matchserien var klar, ge varandra kärleksfulla kramar.
Många hockeyspelare är dessutom nära vänner utanför isen, även om de spelar i olika lag. Detta ser vi också bland andra idrottsmän. Många av de individuella idrottare i världseliten tillbringar mer tid tillsammans än vad de gör med sina familjer och bygger därmed upp en mycket familjär känsla i gruppen, trots att de är konkurrenter.
De har insett att om de samarbetar och visar upp bra resultat får de också mer uppmärksamhet.
Men för politiker är det även mycket arbete som sker där vi andra vanligtvis inte får någon inblick. Inte för att det är hemligt utan för att det inte rapporteras så ofta från den politiska vardagen. Det är där politiker samarbetar.
Det är där exempelvis Björn Jansson och Eva Nypelius för fruktsamma samtal för att på bästa sätt ta sig an regionens utmaningar. Det är där de stöter och blöter olika förslag för att Gotland ska bli en bättre plats att leva på. Det är bara i de få frågor där man inte är överens som vi kan uppleva att de är ovänner.
Det jag vill säga är att politiker precis som alla andra yrkespersoner har sin yrkesroll som för utomstående kan ses märklig, och att det är viktigt att skilja på sak och person. Det här vet politiker, i alla fall de flesta, men ibland blir jag lite fundersam på om den svans som flitigt förekommer i kommentarsfält eller på sociala medier, har samma insikt.
När detta skrivs har Vänsterpartiet aviserat att de kanske kommer att bojkotta Almedalsveckan helt. Orsaken är som de flesta förstår att varken region eller polisen ansett sig kunna förhindra en nazistisk organisation att få hyra mark eller hålla möte under Almedalsveckan.
Osaken till att en nazistisk organisation har samma rättigheter som alla andra organisationer är bland annat för att samtliga politiska partier i riksdagen är överens om att ett förbud mot exempelvis nazistiska organisationer inte är rätt väg att gå.
Bland annat avslogs i riksdagen 2002 enhälligt en motion skriven av Gustav Fridolin (MP) och Helena Hillar Rosenqvist (MP) om att förbjuda rasistiska organisationer.
Jag finner det mycket märkligt att ett riksdagsparti väljer att bojkotta ett arrangemang som följer de lagar, förordningar och regler som den lagstiftande församlingen där även Vänsterpartiet ingår har stiftat. Dessutom är det precis det här som nazisterna vill, nämligen att få ha arenan för sig själva. Jag hoppas de valde att delta.
Redaktionen önskar alla läsare en riktigt trevlig midsommar.