För några veckor sedan sändes författaren och Auscwitz-överleveraren Hédi Frieds sommarprat i P1. Ingen begriper nog så väl Som Hédi Fried vad extremismen och hatets yttersta konsekvenser är. Hon överlevde utrotningslägret i Auschwitz. I sitt sommarprogram berättar Hédi om hur hon ackompanjerat en svensk högstadieklass till Auschwitz för att dela med sig av sina berättelser och guida ungdomarna genom sina upplevelser, på samma plats som grymheterna ägde rum.
När de kommit hem från Auschwitz träffar hon en av eleverna, som förtvivlat talar om för Hédi hur hennes vänner inte vill lyssna när hon vill berätta om besöket. ”Berätta något trevligt istället”, säger vännerna, och vänder bort huvudet.
Krig är trauman. Inte bara för varje enskild person som drabbas, utan för hela länder och kontinenter. Krig är trauman, och trauman måste bearbetas. Det sägs att det krävs 100 år av fred innan krigets sista spår har lämnat en familj. I Sverige har vi levt 200 år av fred, men varje dag i flera decennier har det flytt folk till vårt land som vet vad krig är och vad det betyder. Men den svenska mainstreamkulturen bär inga spår av krig och trauman. Kanske är det därför vi har så svårt att sätta de senaste årens ökade oro och ökade våldsamhet i ett nationellt sammanhang.
Faktum är att man får gå långt tillbaka i historien för att hitta en tidpunkt då vi varit lika oroliga som idag. Största orosmolnen? Miljö, terrorism och nynazism. Svenska folkets oro för terrorism har nästan fördubblats mellan 2013 och 2014, och nynazismen har seglat upp på tio i topp-listan. Rädslan sprider sig i samhällslagren, och tar sig uttryck i ökade krav på militär upprustning och mindre flyktingmottagande. Rädslan vill styra oss till ett slutet och defensivt land. Vi borde vara kloka nog att inte ge efter för den.
Runt omkring oss ser vi tecken på att någonting inte är som det ska. Medvetenheten om närvaron av högerextremister i västvärlden verkar ha bleknat efter 11 september 2001. Men högerextremismen finns här, och den är sjudande aktiv. I dagarna stoppades två män med ett halvt ton sprängmedel i Falkenberg. Ytterligare en man, en fullmäktigeledamot för sverigedemokraterna, greps med tändhattar i anslutning till de två männen.
I maj greps tre män och en kvinna i Tyskland, misstänkta för att ha bildat en högerextremistisk terrorgrupp. Och just idag, för fyra år sedan, tog högerextremisten Anders Behring Breivik 77 människoliv i Oslo och på Utöya.
Bilden bekräftas av en studie från New America, som visar att sedan 2001, har dubbelt så många amerikaner dödats av högerextremister som av islamistiska extremister. Trots detta diskuterar vi oftast islamistisk extremism när vi talar om terrorism, och klassar ofta högerextrem terrorism som ”enskilda händelser” eller ”vansinnesdåd”. Breivik blir i media en galning, psykiskt sjuk, trots sina uppenbara terrorhandlingar. Det är farligt. Den högerextrema terrorn måste börja betraktas som just det - terror. Och västvärlden måste ta det hotet på allvar.