Den här veckan har det funnits flera anledningar till åtminstone försiktig glädje. Först kom Socialförsäkringsutredningen med förslaget att den bortre parentesen i sjukförsäkringen, stupstocken kallad, ska bort. Det ska alltså bli tillåtet igen att vara sjuk tills man blir frisk - med ersättning från den allmänna sjukförsäkringen. Äntligen skulle den bort, ändringen som den borgerliga regeringen införde för att få ner sjuktalen. De, sjuktalen alltså, är för övrigt lika höga igen som när ändringen gjordes.
Socialförsäkringsutredningen, som är lika omfattande som namnet antyder, har haft en moderat ordförande, Gunnar Axén. Med tanke på sprängkraften i socialförsäkringssystemet förvånade det en del att varken sammansättning eller direktiv till utredningen ändrades efter regeringsskiftet i höstas. Det ska nog ses som en symbolfråga; Stefan Löfven ville markera att beteckningen samarbetsregering har ett faktiskt innehåll. Den hanteringen tycks ha burit frukt, utredningen har levererat ett betänkande med endast en reservation, från Vänsterpartiet.
Övriga partier har gjort några markeringar i den mjukare formen av särskilda yttranden men i huvuddragen har skapats en bred enighet som ordföranden ska ha heder av. Den innefattar också förslag om a-kassa, arbetsskadeförsäkring och en del annat som det finns anledning att återkomma till. Utredningen har efter fem års arbete gemensamt kommit fram till att det inte behövs några fortsatta systemskiften i svensk socialförsäkring.
Åtminstone såg det så ut några timmar. Sedan fick de fyra moderata ledamöterna bassning av förre socialministern Ulf Kristersson. Någon bortre parentes skulle minsann inte skrotas. Att Gunnar Axén ansåg det nya förslaget bättre hjälpte inte, den moderata ledningen har redan tagit avstånd från partikamraterna i utredningen. Om övriga partier står kvar vid överenskommelsen är en öppen fråga. Valet står mellan solidaritet med moderaterna eller med de många som utförsäkrats och blivit både sjuka och fattiga. Det borde inte vara svårt.
Så i går meddelade finansministern att hon och regeringen anslutit sig till den uppfattning om överskottsmålet som många, bland annat här på sidan, efterfrågat. Målet infördes 1997 för att återställa förtroendet för Sveriges finanser och minska behovet av internationell upplåning. Att det var nödvändigt syntes bara alltför väl under krisåren innan.
Ett annat skäl var att skapa beredskap att möta en väntad större andel äldre i befolkningen. Sedan dess har skulderna minskat, särskilt under de första decennierna, och befolkningsfördelningen inträffat.
Meningen var aldrig att överskottsmålet skulle gälla för alltid. Det har inte klarats på länge och ska det uppnås 2018 som allianspartierna sagt måste det till besparingsåtgärder på runt 40 miljarder. Det är verkligen inte det vi behöver utan i stället investeringar för fler jobb och bättre miljö, infrastruktur, utbildning och bostäder.
Nu ska konjunkturinstitutet utreda effekterna av att överskottskravet ersätts av ett balansmål. Det är välkommet men vänta inget snabbt klirr i kassan. Satsningar i vårbudgeten och i 2016 års budget kommer att kräva skatteökningar.
Sverige måste fortsätta att ha ordning och reda i ekonomin.