Det är nästan svårt att tro att vi talar om samma parti och samma land, när man betraktar miljöpartiets utveckling från förra mandatperioden till dags dato.
Från näst största parti i EU-valet, aspirerande tredje största parti i riksdagen och en till synes obruten våg av framgång, till politiskt modstulna andlöst och fladdrande runt fyraprocentsspärren. Få är de politiker som avundas de grönas väg till överlevnad 2018.
För det är vad som står på spel – det behöver man inte vara en särskilt initierad politisk analytiker för att begripa. Miljöpartiet kämpar i all väsentlighet för sin politiska överlevnad – i alla fall på riksnivå.
Bilden blir mer komplicerad när man vidgar synfältet till kommuner och landsting. Miljöpartiet har aldrig suttit i så många majoriteter på lokal nivå som man gör idag, både med socialdemokrater och borgerliga. Även om partiet backade marginellt i förra riksdagsvalet, gick man framåt med ungefär samma marginaler på kommun- och landstingsnivå. Kontentan: miljöpartiets politiska fiender ska inte korka upp champagnen.
De gröna är väl etablerade i den svenska partifloran, och precis som kristdemokraterna som tycks vandra en Golgata mellan valen för att nätt och jämnt klara sig varje gång, är det tämligen svårt för ett parti att halka ur Sveriges riksdag.
De mest populära förklaringsmodellerna till varför miljöpartiet befinner sig i sådan knipa är dels att man varit oförberedda på de svåra beslut som fattas i regeringsställning, dels att man tvingats kompromissa bort sina politiska ståndpunkter i flera frågor som skänkt partiet politisk legitimitet.
De vanligaste förklaringarna bland miljöpartister verkar vara dels att socialdemokraterna är en för dominant koalitionspartner, och dels att miljöpartiet varit för dåliga med att kommunicera sina framgångar i regeringsställning. Det kan ligga någonting i samtliga förklaringar.
Däremot finns en svårframkomlig väg i att försöka sätta bilden av att miljöpartiet är ett parti med goda intentioner som ständigt förlorar regeringsförhandlingarna mot socialdemokraterna – det får bara miljöpartiet att framstå som svagt och uselt på att förhandla.
En bild som, sann eller inte, är mindre gynnsam att bära med sig i ett valår. Och därför är det extra svårbegripligt varför många gröna stämmer in i den bilden, istället för att stå upp för de beslut man fattar i regeringsställning och samtidigt påtala komplexiteten i att regera.
Att orientera sig till de frågor som låg till grund för hela miljöpartiets bildande, med 2017 års verktygslåda, vore en framkomlig värld.
Klimathotet toppar listan över de frågor som svenskarna oroar sig mest över – och att stärka förtroendet i klimatpolitiken skulle ge miljöpartiet tillräckligt med svängrum att kunna rädda sin riksdagsplats inför nästa val.
Men då gäller det att bryta den politiska offerrollen. Det är inte en lätt uppgift för de gröna – men å andra sidan är det inte heller många partier som överlever att halka ur riksdagen för att sedan komma tillbaka ännu starkare, som miljöpartiet gjorde i början av 1990-talet.