På kalla krigets tid, till 1990, var internationell politik ganska lätt att överblicka. Så gott som alla konflikter i världen kom att kopplas till de två stormaktsblocken: USA- eller Sovjetledda.
Det gav en stabilitet och förutsägbarhet. Stormakterna kunde utöva påtryckningar på sina allierade att undvika upptrappningar av regionala konflikter.
Eftersom de små länderna var beroende av sin mäktiga allierade var de tvungna att lyda på ett övergripande plan. Det hindrade dock inte att övergrepp och förtryck kunde ske.
Dessa länder var ofta diktaturer, särskilt de allierade med Sovjet, men även en del av USAs allierade.
Om en stormakt inte ville att ett allierat land skulle gå för långt och inleda krig mot ett grannland fanns påtryckningsmedel.
I denna värld kunde även mindre, neutrala länder spela en roll som medlare, arenor för samtal med mera. Sverige hade ibland en sådan roll.
Sedan kom en mer svåröverblickbar internationell politik. En supermakt, USA, blev kvar på 90-talet och Ryssland minskade i styrka, även om den ännu var en regional stormakt.
En del till länder har fungerat som sådana sedan 1990: Kina, Indien och Frankrike (i forna kolonier med mera).
Ett tag, 1990, var Irak en lokal stormakt, som invaderade och ockuperade grannlandet Kuwait.
Faktum är att Irak även sedan landet besegrats av den internationella koalitionen 1991 för att befria Kuwait var en stark militär makt.
Det var landet ännu i mars 2003, då USA, Storbritannien och några till anföll landet med anledning av påståendena om Iraks innehav av massförstörelsevapen.
Israel, Saudiarabien och Iran är i dag starka militärmakter. Israel, särskilt dess regering ledd av Benjamin Netanyahu, ser Iran som ett stort hot.
Misstanken och rädslan att Iran framställer massförstörelsevapen, kärnvapen, finns i Israel.
Iran har också stött religiösa och politiska rörelser i Mellersta östern.
Israel och en del andra har sett det som att Iran stöder terrorister. Iran har också stött regimen i Syrien.
Inte bara Israel, och USA, utan även Saudiarabien har ogillat Irans agerande. I striderna i och om Jemen har Iran och Saudiarabien stöttat var sin sida.
Under Barack Obamas tid som USAs president slöts ett kärnavtal mellan, USA, Iran, EU, Ryssland och några till. Det avtalet drog sig USA ur i fjol.
Iran ser sig därmed inte tvunget att följa avtalet och har börjat anrika uran till högre grad än den låga som avtalet föreskrev. Iran kan därmed vara på väg att skaffa sig kärnvapen.
Iran, och andra diktaturer, har sett att diktaturer och deras ledare (diktatorer) utan kärnvapen, som Moammar Khadaffis Libyen och Saddam Husseins Irak, störtats.
Men diktaturer med kärnvapen, som Nordkorea, har klarat sig undan att anfallas, av USA.
En upptrappning i konflikten mellan Iran och omvärlden, främst USA och Storbritannien, sker nu.
Det är i ljuset av det som Irans tagande i Hormuzsundet av ett stort svenskägt och brittiskflaggat lastfartyg ska ses.
Det kan tyvärr vara svårare att kyla ned en konflikt av Irans slag i dagens, vad statsvetare kallar, multipolära värld jämfört med kalla krigets.