Sverige har just firat midsommaren med lust och fägring stor. Vi har handlat massor av mat och dryck, rest kors och tvärs genom landet och utnyttjat allemansrätten till att bära hem fång av vilda blommor. Det största bekymret har varit att vädret kanske skulle göra oss tvungna att använda oss av det tak över huvudet vi alla i Sverige, med mycket få undantag, har tillgång till.
Alla firar inte midsommaren men att missa den är praktiskt taget omöjligt. Betydligt mindre känt är det att midsommardagen sammanföll med internationella flyktingdagen som Torsten Nilsson påminner om här nedan.
Som medborgare i den här världen kan vi inte bortse från att tillvarons omständigheter skiljer sig markant mellan människor.
När Gotland nu förbereder sig för ett i sammanhanget litet flyktingmottagande på fyra orter har det gett upphov till en del funderingar. Framförallt är det obegripligt att det inte alltid och överallt går till så att asylboendena planeras i samarbete mellan kommunerna och Migrationsverket som det sker här och nu.
I stället har många kommuner plötsligt stått med stora grupper av asylsökande med skiftande former av behov. Barnomsorg, skola och omsorg är uppgifter som kommunerna tveklöst kan klara men inget som trollas fram på några veckor, även om staten står för notan.
Många landsortskommuner har hamnat i ett slags utpressningssituation där de gärna vill ha invånare men inte fått chansen att ta emot de asylsökande på ett sådant sätt att de vill stanna.
Det finns en rejäl missmatchning i den statliga upphandlingen av asylboenden och kommunernas möjligheter att fullfölja sina uppgifter. Den måste åtgärdas på statligt håll.
För trots detta har många kommuner gjort ett förtjänstfullt arbete på området. De är också som regel positiva. I en undersöknings som Sveriges kommuner och landstings tidning Dagens samhälle genomförde tidigare i år visade sig 79 procent av ordförandena i kommunstyrelsen anse att mottagandet av flyktingar/invandrare är på en nivå där de klarar en bra kvalitet och integration. Bara 21 procent säger sig inte klara det. Merparten, 66 procent, är också nöjda med omfattningen i sin kommun.
Ordförandena har även fått ta ställning till uttalandet ”Sverige bör ta emot färre flyktingar”. Att det var ganska eller mycket bra tyckte 9 procent. Dåligt eller mycket dåligt svarade 44 procent. Resten tyckte varken eller.
I praktiken finns det en skillnad beroende på politisk färg. SVT Nyheter konstaterade för ett år sedan att borgerligt styrda kommuner tar emot 13 flyktingar per 1 000 invånare. Där den politiska ledningen tillhör vänstersidan är siffran nästan dubbelt så stor.
Från gotländskt håll finns dessbättre inga olikheter. Björn Jansson (S) och Eva Nypelius (C) är befriande samstämmiga i sin positiva uppfattning. Och eftersom Sverigedemokraterna, som är de enda negativa, vägrar att debattera saken i fullmäktige tror de inte ens själva på sina argument.